Alla har något som kan sätta en helt ur balans. Jag har. Jag blir arg av oempati. Vimsig av förälskelse. Ledsen av hunger. Även om man hamnar ur balans, anser jag, i stundens hetta (eller vad man ska kalla det), att min balansurgång alltid är motiverad. Fullt och fast berättigad. Ändå har jag så pass liten förståelse för människor som tappar fattningen av andra orsaker än vad jag har. "Det är väl bara att bita ihop!!" Jag är till och med beredd att dumförklara deras existens. Som Alliansen. Hur kan man inte gå igång på en stark offentlig sektor? Hur kan man inte vilja att alla ska ha det bra? Är detta ett utlopp för svenssonrasistisk ilska gentemot de som inte är nog bra, nog rika, nog svenska, nog arbetsföra, nog friska och nog ALLT???! Behöver jag parterapi med nämnd dito? Nej icke, min balansutgång är alltid motiverad. Fullt och fast berättigad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar