Jag fick precis en krya-på-dig-present av min sambo. Han tyckte jag behövde fundera över något annat än jobb för ett tag nu när jag har varit sjuk. Presenten bestod i en massa små plastcylindrar. Pärlor, skulle en del säga. Det är väl inte direkt det korrekta ordet, men vi kan använda det i alla fall. Så jag beslöt mig för att göra slag i saken och testa direkt. Pärlplatta var kanske min grej när jag gick på Kyrkans barntimmar där jag för första gången i mitt liv gjorde en dylik. Så här tjugofem år senare känns det som om jag har exakt samma finmotorik och resultatet… ja… det är väl det samma också. Men det var kul. Jättekul. Men jag har en del pärlplatteteknik att jobba på vill jag lova.
