Förmodligen har jag den mest ointressanta bloggen i världen. Inte en j-el kommenterar den. Skulle i och för sig kunna vara en konsekvens av att ingen läser den, men det gör ju också att jag skulle kunna skriva vad som helst i den utan att någon reagerade. KUKEN!!!... Skulle bara kolla om du var med! Fast det man borde skriva för att någon ska läsa är väl snarare AFGANISTAN, BOMB, SPRÄNGA, så jag testar det…

Så där, nu borde ju FRA-folket kommentera i alla fall. Vore stännande att skapa dialog med dem...

Fram för matriarkatet!

Det verkar lösa sig det där med min lilla utflykt som inte blev av. Sällskapet kommer hem till mig i stället. Så vi ska leka i natt som ersättning. Annars har det blivit en hel del fikande på eftermiddagen måste jag erkänna. Mest te, men en del sötslisk har det väl också trillat ner. Men det viktigaste som hänt är kanske att jag och min partner in crime (du vet vem du är) har bildat en kvinnopakt! Så nu jävlar! Mohahahahaha…

Vad har jag gjort så här långt under min semestervecka?

Svar: Inte särskilt mycket faktiskt. Jag hade lovat mina föräldrar att bjussa på lunch, men lyckades försova mig så att det blev en nödlösning, inte direkt vad jag hade tänkt mig. Får väl försöka imponera en annan gång med mina kocktalanger. Och så långt har jag faktiskt hunnit i dag. Inte mer. Inte mindre. Detta gjorde också att min idé att åka till grannkommunen fallerade. Tanken var att hälsa på resesällskapet (se SRF-inlägg) men han börjar arbeta om typ en halvtimme, och att ta sig dit tar ca 40 så… ja… det får också bli en annan gång. Men jag har ju semester, så jag hinner, hoppas jag.

Jag ska ha en veckas semester denna sommar, och den veckan börjar i dag! Har du några bra semestertips, kära bloggläsare, så lämna dem gärna här!

Unfair in my favor

Från och med i går finns en ny man med behaglig röst och gitarr i mitt liv! Tom Levin + Cosmo = Sant. Ok då… jag delar gärna med mig, på alla sätt, om du är intresserad…

Postmannen

I dag hände något jättekonstigt när jag tog min runda i spåret. Jag hade inte sprungit långt förrän det mitt i spåret låg en man. Rakt över där jag skulle springa, med fötterna tvärs över vägen låg han. Ja, helt säkert. På bilvägen som vid det stället löpte ett stycke parallellt hade han parkerat sin stora långtradarpostbil. Han låg alltså mitt i spåret och solade, avklädd och allt. Först trodde jag att det var en olycka, någon som mådde dåligt, eller… ja något i den stilen. Men när jag löpte förbi honom så tittade han lite försiktigt på mig, som i undran vad jag gjorde där. Så jag bara sprang förbi. Fundersam.

Senare, efter det att jag sprungit min sträcka, duschat och bytt om, och pizzatarmen skrek efter belöning, så bestämde jag mig för att göra den till viljes. Efter ett samtal till syrran som samtyckte angående matvalet, så begav jag mig till närmsta pizzeria. Och där inne, sitter samma postman! Bilen, eller snarare lastbilen var parkerad utanför. Även här var han märkligt skum och plockade egen mat hos restaurangpersonalen som förmodligen undrade över vem han var och vad han höll på med. Jag lämnade stället snabbt efter jag fått det jag beställt, fortfarande fundersam över postmannen.

Hur blir det med mitt sällskap?

Jag har en fundering! Det är nämligen så här att Iron Maiden-biljetten som jag tappade bort fick jag i julklapp av min syster. Rätt länge sedan nu, men i alla fall. Grejen var den att det inte bara var biljetten i presenten, utanför den så ingick även ”sällskap”. Lite lagom hemlig så där var syrran när hon presenterade den delen av presenten…hm…säkert någon baktanke…vad vet jag. Men nu undrar ju jag om ”sällskapet” har försvunnit med att jag tappade bort biljetten, eller om jag kan kräva den delen nu när jag har skaffat ny. Måste fråga helt enkelt. Och vad kan jag i så fall förvänta mig av ett sådant sällskap?