I dag hände något jättekonstigt när jag tog min runda i spåret. Jag hade inte sprungit långt förrän det mitt i spåret låg en man. Rakt över där jag skulle springa, med fötterna tvärs över vägen låg han. Ja, helt säkert. På bilvägen som vid det stället löpte ett stycke parallellt hade han parkerat sin stora långtradarpostbil. Han låg alltså mitt i spåret och solade, avklädd och allt. Först trodde jag att det var en olycka, någon som mådde dåligt, eller… ja något i den stilen. Men när jag löpte förbi honom så tittade han lite försiktigt på mig, som i undran vad jag gjorde där. Så jag bara sprang förbi. Fundersam.
Senare, efter det att jag sprungit min sträcka, duschat och bytt om, och pizzatarmen skrek efter belöning, så bestämde jag mig för att göra den till viljes. Efter ett samtal till syrran som samtyckte angående matvalet, så begav jag mig till närmsta pizzeria. Och där inne, sitter samma postman! Bilen, eller snarare lastbilen var parkerad utanför. Även här var han märkligt skum och plockade egen mat hos restaurangpersonalen som förmodligen undrade över vem han var och vad han höll på med. Jag lämnade stället snabbt efter jag fått det jag beställt, fortfarande fundersam över postmannen.
Senare, efter det att jag sprungit min sträcka, duschat och bytt om, och pizzatarmen skrek efter belöning, så bestämde jag mig för att göra den till viljes. Efter ett samtal till syrran som samtyckte angående matvalet, så begav jag mig till närmsta pizzeria. Och där inne, sitter samma postman! Bilen, eller snarare lastbilen var parkerad utanför. Även här var han märkligt skum och plockade egen mat hos restaurangpersonalen som förmodligen undrade över vem han var och vad han höll på med. Jag lämnade stället snabbt efter jag fått det jag beställt, fortfarande fundersam över postmannen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar