En stor del av personalstyrkan på min arbetsplats hade i eftermiddags samlats i skolrestaurangen för diverse avtackningar med fika. Tårta serverades och kaffet flödade som brukligt är och kanske var det också därför som personalen egentligen hade hittat dit. Folk gör allt för lite gratis kaffe här, vill jag lova.
Avtackningar i all ära, men dagens var en stafett i pinsamheter. Kollegor som avböjt uppvaktning blev framdragna av sina rektorer för att hängas ut framför det övriga kollegiet med fint berömmande yttranden och anekdoter från arbetstagarens yrkesverksamma liv, men framför allt reagerade jag på de riktiga trotjänarna. De som för lång och trogen tjänst stolt emottog sina blomsterkvastar med stolthet i synen, och nog hade vissa varit trogna. Inte ett snedsteg i det heliga förbund som de verkat ha ingått med arbetsplatsen.
Tager du denna tjänst, att älska i nöd och lust tills pensionen skiljer er åt? I do! Jag ställs undrande inför människor som hyllas för att de arbetat på samma plats i över trettio år, och tänker bara: STACKARS SATAR! Hur kunde det gå så snett?
Avtackningar i all ära, men dagens var en stafett i pinsamheter. Kollegor som avböjt uppvaktning blev framdragna av sina rektorer för att hängas ut framför det övriga kollegiet med fint berömmande yttranden och anekdoter från arbetstagarens yrkesverksamma liv, men framför allt reagerade jag på de riktiga trotjänarna. De som för lång och trogen tjänst stolt emottog sina blomsterkvastar med stolthet i synen, och nog hade vissa varit trogna. Inte ett snedsteg i det heliga förbund som de verkat ha ingått med arbetsplatsen.
Tager du denna tjänst, att älska i nöd och lust tills pensionen skiljer er åt? I do! Jag ställs undrande inför människor som hyllas för att de arbetat på samma plats i över trettio år, och tänker bara: STACKARS SATAR! Hur kunde det gå så snett?
1 kommentar:
I was there too! Ju mer man ser, desto mer har man sett av den mänskliga fåfängan och inskränktheten, och man "elär" så länge man "elever" (crées qué no?)
När jag har jobbat i treeeettttiiiooo åååååårrrrr på samma ställe vill jag ha kunnat ställa mig framför en spegel och inte sett mig själv under åtminstone de senaste tjugo... För att då är jag en vit dam som flyter fram och bara skymtas bak hörn och på håll i vrår.
Vad hinner man se av världen när man för första gången ger sig ut i den vid 65+, med sugrörssmal och krokig tunnelblick och till råga på allt stängd port i änden. Nej tacka vet jag skenheliga förbund där man sanningsenligt bedyrar:
Jag tager denna tjänst att älska (med) i nöd och om jag har lust (annars får det vara - headache you know) och eventuellt tills pensionen skiljer oss åt, såvida inget bättre kommer glidande förstås (eller så kanske jag bara drar en dag och lämnar en lapp på köksbordet om att jag "vill leva mitt eget liv nu" och då får Ni klara Er bäst fan Ni vill).
Skicka en kommentar