Mina lår får panik

Jag har ett problem, antar att man kan klassa det som en lyxvariant för vissa. Det är så här: dagens stuprörsmode tillåter inte att fyllas med ett par rätt så tränade apostlahästar. Nej det är sanning. För det är ju så att när en muskel arbetar så fylls den upp med blod och omkretsen blir större och med tanke på att jag numer cyklar till jobbet, ofta iförd just nämnda variant på byxa, så får mina ben inte plats efter ett antal tramp framåt. Låren får panik, helt enkelt. Känner du igen dig?

Säker cykel

Jag har ju en tendens att tjata saker till leda... så jag tror inte det är någon som missat att jag numer cyklar till och från jobbet. På vägen har det inte direkt hänt så mycket spännande. Ofta så möter man exakt samma människor på exakt samma ställen, men idag var det en sak som bröt något mot det vanliga mönstret. Örebroare är kanske de sämsta på trafikvett, jag lovar. Så idag har jag, tro det eller ej, krockat med en. Ingen direkt våldsam kollision, men jävligt pinsam. Får inte folk här någon form av grundläggande trafikutbildning? En sådan där trafikdag med skolan, där man i slutet av dagen får ett klistermärke med "säker cykel" från NTF? Har inte farbror blå berättat att man tittar till höger och vänster innan man går över gatan? NEJ, jag tror fan inte det. För det var inte mitt fel i alla fall.

Sex mil på cykel

Första cykelveckan är avklarad och den har faktiskt gått förhållandevis bra. Fortfarande har jag inte hittat ett bra tempo där jag kan komma fram utan att bada i svett, men det löser sig nog. Det som är bra är att jag får lite extra vardagsmotion och kan lyssna på min bandare i lugn (nästan i alla fall) och ro. Sex mil har jag skrapat ihop i ren transportväg vilket borde klassas som rätt OK. I morgon börjar nästa cykelvecka, och än har jag faktiskt inte saknat bilen allt för mycket.

Örebro verkar vara en lagringsstation för min syrras ex.

Örebro verkar vara en lagringsstation för min syrras ex. I morse när jag cyklade till jobbet, som jag gör numer för alla som råkat missa det, och för att jag måste nämna det eftersom jag känner mig lite viktig när jag gör det, kom en av dem uppåkandes vid sidan av mig med sin bil i 300 000-kronorsklassen. Jag hejade lite glatt och tyckte att han minsann kunde skjutsa en sådan som mig till jobbet. Det funkade inte så bra då jag ville ha med cykeln, så jag fick allt cykla den den resterande biten trots mitt försök. Hur som helst tyckte jag, trots att jag rätt ofta har uttryckt mig negativt om denna kille, att det var trevligt att träffa någon som faktiskt jag för en gångs skull kände igen i min nuvarande hemstad. Jag hörde mig till och med säga "du kan väl höra av dig"... Undrar vart det kom ifrån?

Svettpärlan

Nu vill du väl höra hur det gick med cyklandet? 25 minuter tog det ungefär för en enkel resa. Då är detta beräknat på halk- och snöfri väg utan drivis och hagel, inte heller spöregn som är vanligt förekommande i denna del av världen förekom. Ok, 25 minuter överlever man rent fysisk, men psykiskt... Mein Gott. Det var sjukt trist, speciellt att åka hemvägen. Jättemycket trafik som var överallt och mörker så klart som det är den tiden på dygnet. Men det värsta av allt var att man blev svinigt svettig. Så pass svettig att det till och med rann på kroppen. Jag vill heller inte sänka tempot, så jag får nog helt enkelt stå ut med att från och med nu vara en svettpärla. Ett plus är att man kan lyssna på bandaren i lugn och ro.

Tänkte dela med mig av det jag kommer att ta upp på måndag...

"Jag ska berätta om en väldigt speciell sommardag för ungefär tjugosex år sedan. Tänk er själva… Solen står högt på himmelen, inte ett moln, gräset är saftigt grönt och en liten förväntansfull krabat sitter för första gången upp på sin röda Skeppshult. Got the picture?

Bakom ekipaget står pappa, kanske ännu mer förväntansfull med sin oerhört finurliga uppfinning, nämligen en piasavakvast inkilad i pakethållaren. Hur han tänkte där vet jag inte riktigt, och har väl egentligen inte direkt frågat heller. Och så tar färden sin början. Och det är fan inte enkelt att koordinera både fötter och händer och samtidigt hålla koll på att pappa håller i cykeln. Och mamma vinkar och vill ta kort, och snart är det saft och bullar, och är hon inte lite tagen av stundens allvar i alla fall och syrran vill ju också cykla och grannarnas ungar vill leka.

Men jag håller krampaktigt i styret med vitnande knogar och banar min väg fram över gräsmattan och ut på vägen som leder vidare mellan husen i kvarteret… och tittar bakåt… och pappa är inte där och jag faller pladask. Skrapade knän… tår i ögat… ja…och jag har säkert träskor på mig också…

Senare har jag förstått att det var just den här turen som gjorde att min värld blev mycket större. Från att ha sett mitt eget hus och vår egen potatisåker kunde jag nu se grannens hus och deras potatisåker, och hans grannes hus och potatisåker osv… Och tillslut kunde jag till och med cykla ner på byn och vara ute hela nätterna och mamma var inte längre lika rörd över att min värld hade vuxit och blivit stor… men det var jag! :)"