Jag måste sätta upp nya mål! Nu känns det bara som att jag existerar i ett vakuum. Allt är liksom klart! Tänk om jag lagt ner, blivit lat, bekväm och nöjd? Tanken skrämmer mig en aning. Jag måste fan ta tag i saker och ting och ge mig en rejäl utmaning.
1. Skaffa vänner.
2. Skriva en bok, som jag funderat på hur länge som helst.
3. Inte vara så satans, jag antar att jag bör kalla det vid dess rätta ord, FEG!
4. Öppet för andra förslag som eventuellt skulle kunna dyka upp…
lördag 31 maj 2008
torsdag 29 maj 2008
SMS-konversation mellan två kollegor efter ett onsdagsmöte som gått som alla andra onsdagsmöten…
Försök lista ut vilka delar som bör läsas mer bildligt än bokstavligt, och tvärt om...
18.07
Jag har fått reda på lite intressant fakta om karaktären. De har gått ihop och bildat som en liten ”pakt”, för att som de uttrycker sig ”höja sin status på BF”.
18.16
Nej nu!!! KRIG!!! Vi mobiliserar kärntrupperna och röstar ut de där råttorna, en efter en. (Eller så stödjer vi deras pakt fast först efter en smärre omdirigering: d v s så att deras pakt istället strävar mot högre kvalitativ undervisningsnivå och mindre klappar på hjässan..?) Typ, bah, eller förresten… NEJ! Alldeles för konstruktivt! Fuck it!!! KRIG!!!
18.40
Fast jag är ju för temaarbete, MEN… ;)
18.58
Märkte du hur smidigt XXX lämpade över det där om etta-mentorsskapet HON SJÄLV UNDRADE ÖVER på dig? Vilken listig liten rävhona!!! Fast stod hon inte och krafsade sig i ljumskarna och under armarna nästan hela tiden? Det är ju synd om henne!!! Snart kommer hon att börja tappa hår och då är det humanast att man tar bort dom, tycker jag. Annars kan det sprida sig till husdjur för skabb funkar så. Vad pratade vi om, just ja: temaarbete. Det älskar jag för då kan ju karaktär liksom komma in och vara med på ett hörn – för alla har ju varit barn.
19.07
Ja skabb sprider sig så skjut av hela bunten. Vi skulle kunna köra en fika-åtel och knäppa alla ca kl 1400 på någon onsdag, för då är de ju igång med allt!
19.14
Klappat och klart. Vaktis får ta hand om kvarlevorna om vi bara bitar upp och packar i kartong efteråt (förskärare finns på plats). Är vi snabba hinner vi innan 16.30 så skiten slipper börja lukta över natten.
Jag har fått reda på lite intressant fakta om karaktären. De har gått ihop och bildat som en liten ”pakt”, för att som de uttrycker sig ”höja sin status på BF”.
18.16
Nej nu!!! KRIG!!! Vi mobiliserar kärntrupperna och röstar ut de där råttorna, en efter en. (Eller så stödjer vi deras pakt fast först efter en smärre omdirigering: d v s så att deras pakt istället strävar mot högre kvalitativ undervisningsnivå och mindre klappar på hjässan..?) Typ, bah, eller förresten… NEJ! Alldeles för konstruktivt! Fuck it!!! KRIG!!!
18.40
Fast jag är ju för temaarbete, MEN… ;)
18.58
Märkte du hur smidigt XXX lämpade över det där om etta-mentorsskapet HON SJÄLV UNDRADE ÖVER på dig? Vilken listig liten rävhona!!! Fast stod hon inte och krafsade sig i ljumskarna och under armarna nästan hela tiden? Det är ju synd om henne!!! Snart kommer hon att börja tappa hår och då är det humanast att man tar bort dom, tycker jag. Annars kan det sprida sig till husdjur för skabb funkar så. Vad pratade vi om, just ja: temaarbete. Det älskar jag för då kan ju karaktär liksom komma in och vara med på ett hörn – för alla har ju varit barn.
19.07
Ja skabb sprider sig så skjut av hela bunten. Vi skulle kunna köra en fika-åtel och knäppa alla ca kl 1400 på någon onsdag, för då är de ju igång med allt!
19.14
Klappat och klart. Vaktis får ta hand om kvarlevorna om vi bara bitar upp och packar i kartong efteråt (förskärare finns på plats). Är vi snabba hinner vi innan 16.30 så skiten slipper börja lukta över natten.
onsdag 28 maj 2008
Välkommen till platsen här på andra sidan din skärm! Mitt eget Neverland, landet Ingenting, mitt eget land östan om sol och västan om måne, eller kalla det vad du vill… något är det åtminstone.
Eller kanske är det så att jag mest av allt vill hitta ett eget landet Ingenting? För just nu känns det som om all världens jävlighet ligger i mina händer. Det är betygssättning på gång! Sanning och ren och skär ångest. Betyg kan nämligen aldrig bli rättvisa, vill jag påstå, vad än folk hävdar.
Eller är det så enkelt att betyg bara är en siffra graderad efter en kvalitetsskala som någon, Beatrice Ask i detta fall, har sagt sista ordet om? Betygsförespråkare menar att betygen är till för att mäta elevernas kunskaper och som jag ovan sa gradera dessa enligt en skala av kvaliteter. Detta för att sporra eleverna till vidare studier. Hm…? Dessa betyg ska alltså fungera som en kvittens eller kvitto på att eleven har lyckats eller misslyckats. Är bra eller dålig. Eller snarare passar in i systemet eller inte.
Detta att eleverna ska producera så pass mycket bevis på att de ligger på en speciell betygsnivå verkar ju inte vara så komplicerat, men detta ska som sagt bedömas, och det är här själva orättvisan kommer in. Senast i dag hörde jag en kollega deklarera att han bara bedömer efter närvaro. Hur mycket kvalitet ser man i närvaron egentligen? Ingen vill jag mena, eftersom man kan nå mål hela tiden och vissa elever har redan nått alla mål när kursen börjar. Enligt denna bedömning skulle alltså en sådan elev vara sämre än en som behöver hela den erbjudna tiden för att nå samma mål.
Jag har hört andra kollegor som bara bedömer efter nationella prov, och flera som bedömer kvantitet. Alltså, att en elev som läst fyra dramer av Shakespeare skulle vara bättre än en som läst två och förstått dem, eller att tio uppsatser är bättre än fem, trots att den som skrivit de fem är en fena på språklighet och innehåll och den som skrivit tio radar satser och händelser till förbannelse! Eller att man klarat samtliga matematikmål enligt läroplanen, men missar G-nivån med två poäng på det nationella provet och därför blir underkänd i kursen. Och det är här, som sagt, all typ av rättvisa upphör. Åter igen: Rättvisa finns inte i betygsbedömningen!
Så därför vill jag bara flyga i väg med mina elever till ett eget landet Ingenting, Neverland och allt det där, och bara skita i att bedöma dem. För de är så satans bra på sina alldeles egna speciella sätt!
Eller kanske är det så att jag mest av allt vill hitta ett eget landet Ingenting? För just nu känns det som om all världens jävlighet ligger i mina händer. Det är betygssättning på gång! Sanning och ren och skär ångest. Betyg kan nämligen aldrig bli rättvisa, vill jag påstå, vad än folk hävdar.
Eller är det så enkelt att betyg bara är en siffra graderad efter en kvalitetsskala som någon, Beatrice Ask i detta fall, har sagt sista ordet om? Betygsförespråkare menar att betygen är till för att mäta elevernas kunskaper och som jag ovan sa gradera dessa enligt en skala av kvaliteter. Detta för att sporra eleverna till vidare studier. Hm…? Dessa betyg ska alltså fungera som en kvittens eller kvitto på att eleven har lyckats eller misslyckats. Är bra eller dålig. Eller snarare passar in i systemet eller inte.
Detta att eleverna ska producera så pass mycket bevis på att de ligger på en speciell betygsnivå verkar ju inte vara så komplicerat, men detta ska som sagt bedömas, och det är här själva orättvisan kommer in. Senast i dag hörde jag en kollega deklarera att han bara bedömer efter närvaro. Hur mycket kvalitet ser man i närvaron egentligen? Ingen vill jag mena, eftersom man kan nå mål hela tiden och vissa elever har redan nått alla mål när kursen börjar. Enligt denna bedömning skulle alltså en sådan elev vara sämre än en som behöver hela den erbjudna tiden för att nå samma mål.
Jag har hört andra kollegor som bara bedömer efter nationella prov, och flera som bedömer kvantitet. Alltså, att en elev som läst fyra dramer av Shakespeare skulle vara bättre än en som läst två och förstått dem, eller att tio uppsatser är bättre än fem, trots att den som skrivit de fem är en fena på språklighet och innehåll och den som skrivit tio radar satser och händelser till förbannelse! Eller att man klarat samtliga matematikmål enligt läroplanen, men missar G-nivån med två poäng på det nationella provet och därför blir underkänd i kursen. Och det är här, som sagt, all typ av rättvisa upphör. Åter igen: Rättvisa finns inte i betygsbedömningen!
Så därför vill jag bara flyga i väg med mina elever till ett eget landet Ingenting, Neverland och allt det där, och bara skita i att bedöma dem. För de är så satans bra på sina alldeles egna speciella sätt!
Arbetslagsmöte
Min stol gnisslar. Ett rytmiskt jämmer, som när grannarna har gjort praktik av sin könsdrift. Det är mina ben som inte kan vara stilla. De håller mig och mitt medvetande vid liv genom att rastlöst och okoncentrerat vicka fram och tillbaka. Min stol gnisslar återigen, och jag vill inte, eller framför allt bör inte, sluta vicka på benen. Denna konstgjorda andning, för att inte mentalt försvinna från mötet jag sitter i. Lekamligt lär jag på intet sätt upphöra att existera, så det är bara att hålla i aktiviteten.
Dagens agenda: komma överens. Ja, det är sant. Låter inte så besvärligt, eller hur? Det skulle inte var så komplicerat heller om det inte var för att vi inte är just överens. Dubbel eller snarare trippelnegation, jag vet. Eller några är det. Två grupper är inom sig själva samstämmiga. Totalt eniga. Men inte emellan, i förhållande till, inter… liksom.
Precis som svaret på frågan ”vad är meningen med livet” så är detta ett dilemma av samma dignitet. Nej, här finns inga enkla svar som ”42”, ”Gud” eller ”jag kan ta reda på det till nästa gång”. För kanske är det så att nyckeln till att komma överens är bortom mänskligt förstånd, kanske viktigare eller hemligare, och vars svar inte får avslöjas för mänskligheten, eller i varje fall inte för oss som i en och en halv timme ska slita med spörsmålet.
Egentligen är det ganska finurligt att komma på en så pass enkel punkt i agendan, att komma överens, som sätter stora griller i huvudet på arten homo sapiens BF-pedagogicus en solig onsdagseftermiddag i maj som denna.
Jag fyller på min kopp med kaffe och tar alldeles för mycket mjölk. Mjölk med kaffe. Jag rättar till proportionerna och lägger till en bit choklad, och vi är i verksamhet och temat är tema.
Dagens agenda: komma överens. Ja, det är sant. Låter inte så besvärligt, eller hur? Det skulle inte var så komplicerat heller om det inte var för att vi inte är just överens. Dubbel eller snarare trippelnegation, jag vet. Eller några är det. Två grupper är inom sig själva samstämmiga. Totalt eniga. Men inte emellan, i förhållande till, inter… liksom.
Precis som svaret på frågan ”vad är meningen med livet” så är detta ett dilemma av samma dignitet. Nej, här finns inga enkla svar som ”42”, ”Gud” eller ”jag kan ta reda på det till nästa gång”. För kanske är det så att nyckeln till att komma överens är bortom mänskligt förstånd, kanske viktigare eller hemligare, och vars svar inte får avslöjas för mänskligheten, eller i varje fall inte för oss som i en och en halv timme ska slita med spörsmålet.
Egentligen är det ganska finurligt att komma på en så pass enkel punkt i agendan, att komma överens, som sätter stora griller i huvudet på arten homo sapiens BF-pedagogicus en solig onsdagseftermiddag i maj som denna.
Jag fyller på min kopp med kaffe och tar alldeles för mycket mjölk. Mjölk med kaffe. Jag rättar till proportionerna och lägger till en bit choklad, och vi är i verksamhet och temat är tema.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)