Välkommen till platsen här på andra sidan din skärm! Mitt eget Neverland, landet Ingenting, mitt eget land östan om sol och västan om måne, eller kalla det vad du vill… något är det åtminstone.
Eller kanske är det så att jag mest av allt vill hitta ett eget landet Ingenting? För just nu känns det som om all världens jävlighet ligger i mina händer. Det är betygssättning på gång! Sanning och ren och skär ångest. Betyg kan nämligen aldrig bli rättvisa, vill jag påstå, vad än folk hävdar.
Eller är det så enkelt att betyg bara är en siffra graderad efter en kvalitetsskala som någon, Beatrice Ask i detta fall, har sagt sista ordet om? Betygsförespråkare menar att betygen är till för att mäta elevernas kunskaper och som jag ovan sa gradera dessa enligt en skala av kvaliteter. Detta för att sporra eleverna till vidare studier. Hm…? Dessa betyg ska alltså fungera som en kvittens eller kvitto på att eleven har lyckats eller misslyckats. Är bra eller dålig. Eller snarare passar in i systemet eller inte.
Detta att eleverna ska producera så pass mycket bevis på att de ligger på en speciell betygsnivå verkar ju inte vara så komplicerat, men detta ska som sagt bedömas, och det är här själva orättvisan kommer in. Senast i dag hörde jag en kollega deklarera att han bara bedömer efter närvaro. Hur mycket kvalitet ser man i närvaron egentligen? Ingen vill jag mena, eftersom man kan nå mål hela tiden och vissa elever har redan nått alla mål när kursen börjar. Enligt denna bedömning skulle alltså en sådan elev vara sämre än en som behöver hela den erbjudna tiden för att nå samma mål.
Jag har hört andra kollegor som bara bedömer efter nationella prov, och flera som bedömer kvantitet. Alltså, att en elev som läst fyra dramer av Shakespeare skulle vara bättre än en som läst två och förstått dem, eller att tio uppsatser är bättre än fem, trots att den som skrivit de fem är en fena på språklighet och innehåll och den som skrivit tio radar satser och händelser till förbannelse! Eller att man klarat samtliga matematikmål enligt läroplanen, men missar G-nivån med två poäng på det nationella provet och därför blir underkänd i kursen. Och det är här, som sagt, all typ av rättvisa upphör. Åter igen: Rättvisa finns inte i betygsbedömningen!
Så därför vill jag bara flyga i väg med mina elever till ett eget landet Ingenting, Neverland och allt det där, och bara skita i att bedöma dem. För de är så satans bra på sina alldeles egna speciella sätt!
Eller kanske är det så att jag mest av allt vill hitta ett eget landet Ingenting? För just nu känns det som om all världens jävlighet ligger i mina händer. Det är betygssättning på gång! Sanning och ren och skär ångest. Betyg kan nämligen aldrig bli rättvisa, vill jag påstå, vad än folk hävdar.
Eller är det så enkelt att betyg bara är en siffra graderad efter en kvalitetsskala som någon, Beatrice Ask i detta fall, har sagt sista ordet om? Betygsförespråkare menar att betygen är till för att mäta elevernas kunskaper och som jag ovan sa gradera dessa enligt en skala av kvaliteter. Detta för att sporra eleverna till vidare studier. Hm…? Dessa betyg ska alltså fungera som en kvittens eller kvitto på att eleven har lyckats eller misslyckats. Är bra eller dålig. Eller snarare passar in i systemet eller inte.
Detta att eleverna ska producera så pass mycket bevis på att de ligger på en speciell betygsnivå verkar ju inte vara så komplicerat, men detta ska som sagt bedömas, och det är här själva orättvisan kommer in. Senast i dag hörde jag en kollega deklarera att han bara bedömer efter närvaro. Hur mycket kvalitet ser man i närvaron egentligen? Ingen vill jag mena, eftersom man kan nå mål hela tiden och vissa elever har redan nått alla mål när kursen börjar. Enligt denna bedömning skulle alltså en sådan elev vara sämre än en som behöver hela den erbjudna tiden för att nå samma mål.
Jag har hört andra kollegor som bara bedömer efter nationella prov, och flera som bedömer kvantitet. Alltså, att en elev som läst fyra dramer av Shakespeare skulle vara bättre än en som läst två och förstått dem, eller att tio uppsatser är bättre än fem, trots att den som skrivit de fem är en fena på språklighet och innehåll och den som skrivit tio radar satser och händelser till förbannelse! Eller att man klarat samtliga matematikmål enligt läroplanen, men missar G-nivån med två poäng på det nationella provet och därför blir underkänd i kursen. Och det är här, som sagt, all typ av rättvisa upphör. Åter igen: Rättvisa finns inte i betygsbedömningen!
Så därför vill jag bara flyga i väg med mina elever till ett eget landet Ingenting, Neverland och allt det där, och bara skita i att bedöma dem. För de är så satans bra på sina alldeles egna speciella sätt!
2 kommentarer:
Får jag följa med?
Varför inte använda bystmåttet?
Skicka en kommentar