Stannar upp och funderar över...

...hur min själ egentligen mår. Tydligen ska en regelbunden inventering vara av godo, så om inte det som snurrar runt i mitt huvud hela tiden duger, ska jag nu göra en checklista utifrån materialtipset jag tidigare fått:

Du ser ner på och pratar mycket skit om andra

Förmodligen har alla jag umgås med dålig självkänsla om det ovan skrivna skulle vara ett av kriterierna, vilket låter osannolikt. Bland mina vänner är detta bland annat ett sätt att bedriva humor, sedan kan man ju fråga sig om det är rätt sätt att göra det. Kanske, kanske inte. Jag underhålls av det i alla fall. Jag har ofta åsikter om människor (speciellt om människor jag absolut inte skulle vilja vara). Den som inte har det tror jag ljuger. Människan vill bedöma. Sätta in i fack. Är det att ibland se ner på om jag hamnar i ett fack över? Förmodligen. Men om det handlar om högmod eller något slag av sjuk självhävdelse kan jag knappast räknas in här. Eller skulle jag kunna svara på det egentligen? Är jag så pass kunnig om mig själv och medicinskpsykologiska frågor att jag skulle kunna svara på om jag hade ett abnormalt självhävdelsebehov? Hm... Så behandlar jag mina medmänniskor med kärlek och respekt? Ja och nej. Jag månar mycket om de jag har närmast, andra blir gärna föremål för mitt ibland pockande skämtlynne och vem gillar inte att mäta sig?

Du gör saker (presterar) för att bevisa för andra att du kan istället för att göra det du vill

Behöver det att bevisa för andra att jag kan vara motsatsen till att göra det jag vill? Inte i min värld. Studera skulle kunna vara en sådan sak, precis som vardagliga aktiviteter som att laga mat jag aldrig gjort. Eller varför inte vara med i en tävling eller i ett lopp?

Eller har det snarare med förväntningar att göra? I så fall blir det en annan diskussion. Det skulle vara orimligt, i alla fall för mig, att inte utföra ett förväntat uppdrag. Jag har även svårt när rollerna är omvända - när jag förväntar mig att någon ska göra något. Jag tycker att det är arrogant och nonchalant!

Så vad vill jag säga med detta? Jo, att jag inte faller under denna rubrik heller. Jag gör saker jag vill för att jag vill men samtidigt gör jag saker andra förväntar sig att jag ska göra, men tycker inte det verkar vara en dålig grej eftersom jag förväntar mig samma sak tillbaks. Så om självkänslan räknas utifrån detta, har jag inga brister där.

Du går runt och känner dig som en bluff och tror att du snart kommer att bli avslöjad

Oj, och vad kan innebörden vara i detta påstående? Att känna sig som en bluff... Nej, jag har aldrig känt mig som en bluff. Jag har aldrig låtsats om att jag skulle vara någon annan eller att jag utgett mig för att kunna något jag inte kan. Eller så förstår jag bara inte vad detta påstående innebär.

Du jämför dig ständigt med andra och du är bra bara om ingen annan är bättre

Första påståendet som stämmer, till viss del. Jag är bra på en massa saker, men jag tycker att det är jobbigt när jag ser att andra är bättre, men bara när dessa personer är närvarande och bara om det gäller något jag anser är viktigt för mig. Så jämför jag mig ständigt med andra personer? Nej, jag gör inte det, men jag vill göra det jag företar mig så bra som möjligen går.

Du tycker att du är ful och tror att du vore lyckligare om du vore snyggare

Nej, jag trivs faktiskt med min kropp hur den ser och fungerar och jag är helt säker på att jag inte skulle vara lyckligare om jag hade ett annat utseende.

Så hur gick det här nu då?

Ja, jag antar att min själ mår bra utifrån dessa kriterier, men vad är det då som gör mig så fundersam...?

Bekräftelse, eller dö

Ett exempel som jag ofta hört på hur viktig bekräftelsen är för välbefinnandet är från en stam i Afrika där medlemmarna lät förskjuta sina dito om de begått grova brott. Ingen fick ha kontakt med personen, inte titta, inte prata, inget. Trots att personen fick bo kvar i byn fanns den inte. Det som hände var att dessa personer efter en tid avled eller blev väldigt sjuka, just av bristen på mänsklig kontakt. Och det är just detta som ofta får mig att andas mer forcerat. Jag vill finnas. Jag vill vara med. Bekräftelse är en mänsklig nödvändighet. Oumbärligt. Punkt.

Det handlar inte om att jag hela tiden vill bli bekräftad. Inte alls. Jag förstår förstås att det dessutom skulle vara en orimlighet och i längden vansinne, då orden och handlingarna urholkas och slits. Jag anser själv, men har självklart inga belägg för om det är sanning eller om mina försök ens går fram och gör skillnad, att jag är bra på att bekräfta andra i det de gör och vilka de är. "Det är viktigt att vårda nuet och visa kärlek till dem vi har omkring oss" - får ändå bli dagens utmaning. Jag ska göra det lite bättre. Men så var det det där med att bekräfta sig själv också. Våga ta plats och agera i egen sak. Att våga lita på sitt eget omdöme.

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå, fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad." Vidare fortsätter Söderberg i Doktor Glas: "Själen ryser för tomrummet..." och det är precis det. Det - att det är lättare att bekräfta sig själv som dålig och med brister än motsatsen. Det - att jag vill existera och visa att jag finns genom att alltid vilja bli lite bättre. Skulle det vara dåligt att då få bekräftelse?

Att vara jag

För länge sedan bestämde jag mig för att det bara var att bestämma sig om det var något jag ville ha gjort eller uppnå. Sedan dess har jag bestämt mig många gånger, nästan alltid med förväntat resultat. Men när det kommer till mig själv, hur det är att vara jag, har jag inte haft förmågan att göra det.

En i raden av alla saker jag bestämt mig för är att oftare säga JA. Sanning. Därför sitter jag just nu, snart mitt i natten, med ett bok från en av mina närmaste - ett tips, eller snarare en bedjan om att testa dess innehåll. Pärmarna fortfarande ihop.

Självförakt

Jag börjar det här inlägget med att radera de tre föregående. Jag hatar dem. Värdelösa. Precis som med allt annat jag lägger händerna vid. Det kan alltid bli bättre. Bättre. Jag ska bli bättre. Bättre på att vara människa.

I själva verket tycker jag att det här, att skriva och publicera mina tankar, är obehagligt, med stor rädsla över att få negativa kommentarer, att bli förklarad som dum i huvudet - en idiot. Men det får helt enkelt bli min utmaning, för annars kommer livet att rinna ifrån mig utan att jag får vara med. Inte nu, inte då, inte senare... aldrig vara med. Jag vill inte att andra ska tro att jag föraktar dem och att jag är missunnsam. Jag har hört det mer än sällan. Tänk om jag är det - missunnsam. Klart jag är. Sannolikt. Negativ. "Varför är du så negativ?"

Egentligen borde jag inte känna självförakt, egentligen borde jag inte ens ha rätten till en spillra av en tanke. Jag har det ju bra och blir ständigt påmind av min omgivning om det. "Du är bra, du är bra, du är bra, du har det ju så bra, du är ju så duktig, du är ju så rolig". Till slut blir det bara innehållslösa ord, när jag inte kan känna det själv i själ och hjärta. Går det att känna äkta självkänsla? Kan något gott komma ur min existens? Vari ligger mitt värde?