Jag börjar det här inlägget med att radera de tre föregående. Jag hatar dem. Värdelösa. Precis som med allt annat jag lägger händerna vid. Det kan alltid bli bättre. Bättre. Jag ska bli bättre. Bättre på att vara människa.
I själva verket tycker jag att det här, att skriva och publicera mina tankar, är obehagligt, med stor rädsla över att få negativa kommentarer, att bli förklarad som dum i huvudet - en idiot. Men det får helt enkelt bli min utmaning, för annars kommer livet att rinna ifrån mig utan att jag får vara med. Inte nu, inte då, inte senare... aldrig vara med. Jag vill inte att andra ska tro att jag föraktar dem och att jag är missunnsam. Jag har hört det mer än sällan. Tänk om jag är det - missunnsam. Klart jag är. Sannolikt. Negativ. "Varför är du så negativ?"
Egentligen borde jag inte känna självförakt, egentligen borde jag inte ens ha rätten till en spillra av en tanke. Jag har det ju bra och blir ständigt påmind av min omgivning om det. "Du är bra, du är bra, du är bra, du har det ju så bra, du är ju så duktig, du är ju så rolig". Till slut blir det bara innehållslösa ord, när jag inte kan känna det själv i själ och hjärta. Går det att känna äkta självkänsla? Kan något gott komma ur min existens? Vari ligger mitt värde?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar