Ett exempel som jag ofta hört på hur viktig bekräftelsen är för välbefinnandet är från en stam i Afrika där medlemmarna lät förskjuta sina dito om de begått grova brott. Ingen fick ha kontakt med personen, inte titta, inte prata, inget. Trots att personen fick bo kvar i byn fanns den inte. Det som hände var att dessa personer efter en tid avled eller blev väldigt sjuka, just av bristen på mänsklig kontakt. Och det är just detta som ofta får mig att andas mer forcerat. Jag vill finnas. Jag vill vara med. Bekräftelse är en mänsklig nödvändighet. Oumbärligt. Punkt.
Det handlar inte om att jag hela tiden vill bli bekräftad. Inte alls. Jag förstår förstås att det dessutom skulle vara en orimlighet och i längden vansinne, då orden och handlingarna urholkas och slits. Jag anser själv, men har självklart inga belägg för om det är sanning eller om mina försök ens går fram och gör skillnad, att jag är bra på att bekräfta andra i det de gör och vilka de är. "Det är viktigt att vårda nuet och visa kärlek till dem vi har omkring oss" - får ändå bli dagens utmaning. Jag ska göra det lite bättre. Men så var det det där med att bekräfta sig själv också. Våga ta plats och agera i egen sak. Att våga lita på sitt eget omdöme.
"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå, fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad." Vidare fortsätter Söderberg i Doktor Glas: "Själen ryser för tomrummet..." och det är precis det. Det - att det är lättare att bekräfta sig själv som dålig och med brister än motsatsen. Det - att jag vill existera och visa att jag finns genom att alltid vilja bli lite bättre. Skulle det vara dåligt att då få bekräftelse?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar