Ett uppvaknande

Jag vill inte bli så här. Jag vill tro folk om gott. Jag vill kunna lita på mina nästa. Jag vill fortsätta vara en godtrogen och naiv dåre som gör väl för mina medmänniskor, men kommer jag i fortsättningen att våga? Jag vill försöka arbeta emot desperationen som genomsyrar vår tid och egocentrismen i sin rena form. Jag vill kunna vakna upp och ge nya chanser. Men det är tyvärr när något händer som vi präglas av våra erfarenheter, ofta negativa dito. Det är då vi drar oss tillbaka från att vara blåögt berusade, och kanske med all rätt. Jag vill inte vakna upp och bli förminskad. Jag vill vakna upp och växa. Så vad säger du, ska vi hjälpas åt?

Helvetes! Inte bara en alldeles för jävla bra konsert. Karln är ju överjävligt snygg också. :)

Jag har stått en en decimeter från det som är mitt, men kunde inte nå det.

Ja, nej eller annat förslag?

I morgon ska jag upp med Veiron. Det kommer onekligen bli intressant. Jag håller tummarna för mig själv, för ingen annan kommer att göra det åt mig. Jag ska försöka vara bäst för mig själv.

Jag har inget hem. Eller snarare - jag är inte längre välkommen att bo där jag står på kontraktet. Ett regelrätt utkastande kan tyckas, eller hur man ska tolka det, det är fritt och det finns säkert fler sanningar. Så nu, kommer jag att tvingas bo i bilen, för jag har heller ingen lön så jag kan ta in på vandrarhem eller liknande och det verkar vara nästintill en omöjlighet att hitta lägenhet. Vad gjorde jag för fel, egentligen?

Hamnade precis i ett fjortispingpong. Intressant att följa någon som är så intrasslad i sina egna tolkningar av nyfikenhet att rundgång av ord bara blir tragiskt underhållande. Ändrar det faktum? No.

What are words...

...if you really don't mean them? Detta är redan bevingade ord av Chris Medina, men det är inte han jag vill prata om nu, inte heller vill jag fastna i en diskussion om en hjärnskadad partner eller liknande, nej jag vill stanna upp vid vad egentligen ord betyder och när man verkligen kan lita på någon. De senaste veckorna har gjort mig mycket tveksam och ledsen över mänskligheten över huvud taget och jag har bestämt mig för att aldrig mer lita på någon. När jag inte ens kan lita på mina bästa vänner, vem ska jag kunna lita på då? Sägs ord för att stilla ett gnagande samvete? Sägs ord, för att de förväntas sägas? Hur beständiga är ord? Tomma ljudvågor. Ljudvågor utan innehåll. I am in a liar's paradise. Jag vill ha det rena, samma och äkta. Allt annat kan vara. För vad är egentligen ord om vi inte menar det vi säger?

Vilket sammanhang tillhör jag?

Jag är sämst på att se film. Verkligen sämst och det blir bara värre och värre ju äldre jag blir. När jag var yngre frossade jag i skräck, spänning och splatter, oberörd av det jag idag finner ytterst obehagligt. Idag måste jag krypa ner bakom en kudde direkt det blir stämningsskapande stråkar... Jag är sämst på att se film. Idag hade jag verkligen laddat - poppat pop corn, gott att dricka och en dejt. Och hur gick det? Jag är sämst på att se film...