Girardo Dottori Crucifixion - en tavla från 1928 som jag i somras såg inne i Vatikanstaten rättare sagt i Peteskyrkan. Jag blev helt såld. Helt fantastisk. Det futuristiska. Färgerna. Mmmm... :)

Jag har bott i mitt nya hem i en och en halv vecka nu. Det är klart det är annorlunda mot hur det var förut. Den stora skillnaden är så klart att jag nu är helt ensam, vilket jag de senaste åren på alla sätt försökt att undvika då jag inte har klarat av mig själv särkilt bra på egen hand. Denna vecka har visat att jag tar större ansvar för mig själv nu och det känns faktiskt bra. Ensamhet för även med sin väldigt mycket tid och jag har haft många stunder att fundera över både det ena och det andra. Samtidigt som det kan vara plågsamt inser jag att det även kan vara kurativt. Det är viktigt att möta motstånd och det är med det man växer. Jag är medveten om att jag förlorat mycket, men jag är ödmjuk inför det och förstår även att andra dörrar öppnat sig. Jag vill kunna stå stark på egen hand och jag tror att jag kan vara på väg, om än med stapplande steg, åt det hållet. Jag vill hitta nya vänner som genuint vill vara en del av mitt liv. Jag vill kunna hitta sätt att hitta tillbaka till gamla vänner också eller se till att de hittar vägen fram till mig. Jag lämnar ensamheten, om än för några dagar, i morgon och hoppas på att få duschas med positivitet.

MITT SOMMARLOV

Det var min sista dag i skolan innan sommarlovet skulle ta sin början. Jag hade gått upp tidigt för att förbereda dagen som skulle komma. Min nya examensklänning som jag inhandlat med omsorg för några veckor sedan, var nystruken och utlagd över sängen. Sängöverkastet utgjorde ett spänt skal som kramade resormadrassen och sängkläderna som rymdes därunder, något militäriskt för en åskådare som inte var jag. Men det var inte bara sängen som var i ett fulländat skick, utan hela rummet andades perfektionism. Jag hade till och med minutiöst putsat det enda fönster som fanns i kammaren. Lukten av såpa var påtaglig, nästan frånstötande. Den här dagen var speciell.

Försiktigt för att inte tvingas skrynkla till min klänning tar jag tid på mig för att drapera min kropp med det skira tyget. De ljusa färgerna klär mig och för tankarna till ett långt och skönt sommarlov. En blomsterkvast och det hela skulle vara fullkomligt.

Jag smyger mig ut i den fuktiga sommarmorgonen och mina steg har en bestämd riktining. Jag vill se utsikten från klipporna som finns här i närheten, och det är också där de vackraste blomsterängarna breder ut sig. Jag har alltid fascinerats av växtrikets sprudlande liv och färgrikedom och de dofter örterna försiktigt ger ifrån sig när solen väcker dem till liv. Jag plockar varsamt av de blommor som kantar stigen jag går på, och för varje jag väljer växer fånget i min hand och färgerna bildar en underbar palett.

***

Egentligen visste jag nog att det skulle sluta på det här viset. Nu när jag tänker efter, så var det uppenbart. Jag har alltid känt till att det är lättare om man ser smällen komma. Man hinner förbereda en defensiv, sätta fart på fotarbetet och höja garden, annars kan det lätt sluta med en golvning, vilket det hade gjort för min del. När det gäller funderingar över livet och framtiden är det som med kärlek och förälskelse. Man kan bli träffad hårt och hänsynslöst, och det är också det då det känns som allra, allra mest.

Jag hade pratat om det, det hade jag verkligen gjort. Alla var så förstående, men det var ingen som hörde vad jag egentligen berättade. Jag tog emot slag efter slag, tills dess jag hade tagit räkning och brutits ner till bara mina minsta komponenter. Sedan hade jag ryckts upp och tvingat ihop mig själv med slägga bara för att åter bli överkörd av en gigantisk bulldozer på en hårt trafikerad väg. Det kanske är förväntningarna som spelar in. Kan det vara de som avgör garden? För jag trampar vatten eller är det kvicksand jag har runt mig och allt jag kan göra nu är att gråta i tystnad. Jag är sårad och skadad och jag vill bara ge upp. Själen är döende och jag vill bli fri, men ut ur fängelset kan bara min mörka antagonist släppa mig. Jag vill leva, men inte så här. För varje leende, tår och stund av glädje straffas jag hårt. Jag orkar inte säga emot eller ens reagera.

***

Stenarna är kalla under mina bara fotsulor och när jag tittar ner på dem ser jag att jag skurit sänder ena stortån, förmodligen mot en skarp sten på vägen hit upp. Jag står på kanten, lera har sipprat upp mellan mina tår och däri har vissnat gräs fastnat. Jag känner den förmultnade lukten som stiger, men det rör mig inte nämvärt. Framför mig breder det vackraste landskapet som tänkas kan ut sig. Jag andas in morgonen och sältan från havet och jag känner hur rätt det är att vara här.

För att samla mig, backar jag några steg. Med bestämdhet låter jag kroppen få göra det den länge velat göra. Två stora steg framåt, och det enda som jag har under mig är luftrummet.

Nu faller jag snabbare. Luften känns mjuk mot min hud. Den slår armarna om mig. Jag känner otrolig lycka och eufori innan benen krossas i min kropp mot klippornas vassa kanter, precis som buketten som jag för någon minut sedan plockat, pressas sönder av trycket från mina krampaktigt knutna händer. Jag kan se mitt innehåll färga stenarna och min examensklänning, tystnaden fyller stunden, men jag är inte rädd när synen sviker.

Det kan aldrig bli bättre än när larmet klingar av och lugnet råder. Det skulle aldrig mer bli sommarlov för min del...

Texten är skriven av undertecknad 2004-04-07

Medel: Jag vill att ovanstående text ska publiceras i en lärartidning som diskussionsunderlag

Målgrupp: Lärare som huvudgrupp, som i sin tur sprider texten vidare till föräldrar eller elever genom diskussion

Syfte: Mitt syfte är att belysa värdet av att vara observant, lyhörd och inte ställa orimliga krav. Att bli medveten om att sommarlovet inte alltid behöver vara en befrielse för samtliga elever, utan även kan vara väldigt ångestladdat för vissa.

Jag har inte varit ut på flera dagar. Bara legat i sängen och levt mitt liv härifrån. Jag gör det nu också då jag skriver detta. Tragiskt? Ja, kanske. Samtidigt är det skönt att bara få vara instängd i sin egen värld för ett slag. Så gott som ingen mänsklig kontakt, förutom den nattliga gästen och tecken över internet. Tecken som dessa som kanske fångas upp av någon, kanske ingen. Som sagt, jag funderar på att försvinna för ett tag. Jag har inget som binder mig till någon plats, inte heller till någon människa eller tid. De som en gång betydde mest ville inte ha mig i närheten, så varför inte se nya horisonter och hitta nya meningar? Jag borde i alla fall gå ut, men inte i kväll. Kanske inte i morgon heller.

Jag funderar på att se mig om i världen. Vill du följa med?

Jag tycker om att pyssla som du vet och nu har jag kommit på att jag ska bli världsbäst på stop motion-film. Jag har aldrig provat, men det borde inte dröja länge tills jag kommer att. :)

Ännu en nattlig gäst

... men denna gång var gästens syften annorlunda. Märkbart berusad ville gästen helt enkelt få mig naken för att tillfredsställa sina köttsliga behov. Jag avvärjd mig så gott det gick för att fortfarande ha honom på gott humör och samarbetsvillig. Han somnade på mitt vardagsrumsgolv och därifrån kunde jag sedan snacka hem honom. Hur påverkar jag människor egentligen? Vad sänder jag ut för signaler om han trodde detta var helt ok?

En nattlig gäst

Jag tycker om människor. Även om de sviker, baktalar eller är egocentriska är de intressanta. I natt hade jag besök av en intressant dito. På varsin sida i sängen låg vi och pratade om livets stora och små frågor och jag inser att jag saknat det. Det var länge sedan någon jag pratat med faktiskt går på djupet. Mycket handlar oftast om yta eller kanske är det oförmågan att verbalisera som gör att det inte går att föra samma samtal med andra. Jag hoppas att jag får fler nattliga besök av samma människa. Det berikade mitt liv, om bara för några timmar. :)

Jag ska ALDRIG...

Ja, visst har man sagt "Jag ska aldrig" och tänkt att det kommer att vara gällande för resten av ens liv och så visar det sig att man börja rucka på jag-ska-aldig-reglerna och så är man där igen, så jag kanske inte ska säga "aldrig" den här gången heller, men jag ska definitivt undvika nyss hända händelse. Jag har nämligen försökt handla på ICA Maxi en fredagskväll runt 16... Det var fan kaos. Det var så jobbigt att jag blev tvungen att gå till kattmatsavdelningen (för där är det aldrig några människor) och lugna ner mig för att jag inte skulle bryta ihop och börja gråta i affären. Jag gillar inte folk som rör sig hur som helst. Jag ska Aldrig handla på ICA Maxi samma tid.

Och så bara händer det! Jag har alltså bidragit med en "ikryssning". Ballt? Det var nog en win win, får jag lova att säga. :)

Jag har en frukostdejt. Jag har en frukostdejt!!! JAG HAR EN FRUKOSTDEJT!!! :) Oj, ska jag vara nervös?

Tystnad

Det är helt tyst i min lägenhet. Bara jag som andas. Drar mina fötter efter golvet som trampats av många före mig. Jag lever i tystnad. Ensam. Själv. Jag försöker trivas i mitt sällskap och hitta min kreativitet. Försöker att inte sky elden.

I närkontakt med mitt förflutna

Det är märkligt hur det kan vara det där. Helt plötsligt rasar det in inviter från kors och tvärs, öst och väst, norr och söder, uppan och neran... Middagar, fika, chips och öl. Och helt abrupt blir mitt förflutna så nära. Så direkt. Någon jag tyckt om (Jag förmodar att jag fortfarande tycker om väldigt mycket, fast jag försökt glömma med tiden. Det brukar vara bäst så.) och respekterat oerhört mycket och som jag inte pratat med på flera år, hör av sig och vill träffas, för personen tänkte på mig, just nu, på sin promenad genom en park där vi gått tillsammans för länge sedan. Hur det kan vara det där. Märkligt.

Ont i kroppen och ont i själen.