En reflektion

Jag har bott i mitt nya hem i en och en halv vecka nu. Det är klart det är annorlunda mot hur det var förut. Den stora skillnaden är så klart att jag nu är helt ensam, vilket jag de senaste åren på alla sätt försökt att undvika då jag inte har klarat av mig själv särkilt bra på egen hand. Denna vecka har visat att jag tar större ansvar för mig själv nu och det känns faktiskt bra. Ensamhet för även med sin väldigt mycket tid och jag har haft många stunder att fundera över både det ena och det andra. Samtidigt som det kan vara plågsamt inser jag att det även kan vara kurativt. Det är viktigt att möta motstånd och det är med det man växer. Jag är medveten om att jag förlorat mycket, men jag är ödmjuk inför det och förstår även att andra dörrar öppnat sig. Jag vill kunna stå stark på egen hand och jag tror att jag kan vara på väg, om än med stapplande steg, åt det hållet. Jag vill hitta nya vänner som genuint vill vara en del av mitt liv. Jag vill kunna hitta sätt att hitta tillbaka till gamla vänner också eller se till att de hittar vägen fram till mig. Jag lämnar ensamheten, om än för några dagar, i morgon och hoppas på att få duschas med positivitet.