Det var min sista dag i skolan innan sommarlovet skulle ta sin början. Jag hade gått upp tidigt för att förbereda dagen som skulle komma. Min nya examensklänning som jag inhandlat med omsorg för några veckor sedan, var nystruken och utlagd över sängen. Sängöverkastet utgjorde ett spänt skal som kramade resormadrassen och sängkläderna som rymdes därunder, något militäriskt för en åskådare som inte var jag. Men det var inte bara sängen som var i ett fulländat skick, utan hela rummet andades perfektionism. Jag hade till och med minutiöst putsat det enda fönster som fanns i kammaren. Lukten av såpa var påtaglig, nästan frånstötande. Den här dagen var speciell.
Försiktigt för att inte tvingas skrynkla till min klänning tar jag tid på mig för att drapera min kropp med det skira tyget. De ljusa färgerna klär mig och för tankarna till ett långt och skönt sommarlov. En blomsterkvast och det hela skulle vara fullkomligt.
Jag smyger mig ut i den fuktiga sommarmorgonen och mina steg har en bestämd riktining. Jag vill se utsikten från klipporna som finns här i närheten, och det är också där de vackraste blomsterängarna breder ut sig. Jag har alltid fascinerats av växtrikets sprudlande liv och färgrikedom och de dofter örterna försiktigt ger ifrån sig när solen väcker dem till liv. Jag plockar varsamt av de blommor som kantar stigen jag går på, och för varje jag väljer växer fånget i min hand och färgerna bildar en underbar palett.
***
Egentligen visste jag nog att det skulle sluta på det här viset. Nu när jag tänker efter, så var det uppenbart. Jag har alltid känt till att det är lättare om man ser smällen komma. Man hinner förbereda en defensiv, sätta fart på fotarbetet och höja garden, annars kan det lätt sluta med en golvning, vilket det hade gjort för min del. När det gäller funderingar över livet och framtiden är det som med kärlek och förälskelse. Man kan bli träffad hårt och hänsynslöst, och det är också det då det känns som allra, allra mest.
Jag hade pratat om det, det hade jag verkligen gjort. Alla var så förstående, men det var ingen som hörde vad jag egentligen berättade. Jag tog emot slag efter slag, tills dess jag hade tagit räkning och brutits ner till bara mina minsta komponenter. Sedan hade jag ryckts upp och tvingat ihop mig själv med slägga bara för att åter bli överkörd av en gigantisk bulldozer på en hårt trafikerad väg. Det kanske är förväntningarna som spelar in. Kan det vara de som avgör garden? För jag trampar vatten eller är det kvicksand jag har runt mig och allt jag kan göra nu är att gråta i tystnad. Jag är sårad och skadad och jag vill bara ge upp. Själen är döende och jag vill bli fri, men ut ur fängelset kan bara min mörka antagonist släppa mig. Jag vill leva, men inte så här. För varje leende, tår och stund av glädje straffas jag hårt. Jag orkar inte säga emot eller ens reagera.
***
Stenarna är kalla under mina bara fotsulor och när jag tittar ner på dem ser jag att jag skurit sänder ena stortån, förmodligen mot en skarp sten på vägen hit upp. Jag står på kanten, lera har sipprat upp mellan mina tår och däri har vissnat gräs fastnat. Jag känner den förmultnade lukten som stiger, men det rör mig inte nämvärt. Framför mig breder det vackraste landskapet som tänkas kan ut sig. Jag andas in morgonen och sältan från havet och jag känner hur rätt det är att vara här.
För att samla mig, backar jag några steg. Med bestämdhet låter jag kroppen få göra det den länge velat göra. Två stora steg framåt, och det enda som jag har under mig är luftrummet.
Nu faller jag snabbare. Luften känns mjuk mot min hud. Den slår armarna om mig. Jag känner otrolig lycka och eufori innan benen krossas i min kropp mot klippornas vassa kanter, precis som buketten som jag för någon minut sedan plockat, pressas sönder av trycket från mina krampaktigt knutna händer. Jag kan se mitt innehåll färga stenarna och min examensklänning, tystnaden fyller stunden, men jag är inte rädd när synen sviker.
Det kan aldrig bli bättre än när larmet klingar av och lugnet råder. Det skulle aldrig mer bli sommarlov för min del...
Texten är skriven av undertecknad 2004-04-07
Medel: Jag vill att ovanstående text ska publiceras i en lärartidning som diskussionsunderlag
Målgrupp: Lärare som huvudgrupp, som i sin tur sprider texten vidare till föräldrar eller elever genom diskussion
Syfte: Mitt syfte är att belysa värdet av att vara observant, lyhörd och inte ställa orimliga krav. Att bli medveten om att sommarlovet inte alltid behöver vara en befrielse för samtliga elever, utan även kan vara väldigt ångestladdat för vissa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar