tisdag 10 juni 2008

Han har så jävla mycket fitta i ansiktet!

Jag måste ha levt i en totalt skyddad värld. För mig är inte alla män potentiella våldtäktsmän, förtryckare och våldsverkare. Och det känns som att jag är gammal nog, eller kunnig nog, att inte gripas av varken kåtslag eller moralpanik när nakna kroppar visas upp i olika sammanhang.

Så vad hände? Jo, eftersom eleverna har tagit sommarlov och vi i personalen fördriver tid så gott det går tills vi om en vecka också får lämna bygget, så var det på dagens agenda uppsatt en föreläsning som skulle röra jämställdhet. Jämställdhet anser jag är jätteviktigt att arbeta med och såg faktiskt fram emot att kunna ta del av uppslag och verktyg för att kunna arbeta med frågor kring detta med eleverna, men vad händer? Under en hel arbetsdag har jag lyssnat på en kvinna i just TOTAL moralpanik!

Direkt antog hon något typ av offerperspektiv på allt som nämndes och glömde bort att det faktiskt finns män som klart bryr sig här i världen. Män som inte slår sina fruar, män som inte stödjer den tyska hårdporrsindustrin eller män som har lika löner som andra kollegor med samma arbeten, och att man som människa faktiskt har val i livet så som att titta bort om det blir jobbigt och stötande, eller göra något åt saken. Att påklädda måste stå ut med nakna kanske inte är en så stor grej, kanske samma som att nakna måste stå ut med påklädda?

Jag anser inte att det går att bestämma hur, i vilken grad eller om kvinnorna är underställda männen eller inte, jag anser att detta är en tolkningsfråga utifrån vår samhällskultur, och det är den som påverkar vilket perspektiv vi antar i våra olika tolkningar.

Hur som helst, dagens diskussion bestod i att kvinnor förnedras, punkt slut! Men allvarligt… kolla på svensk TV-reklam. Vilken roll har mannen? Jo, han är den korkade och dumma som inte klarar av saker och ting. Är inte det förnedrade? Vad hade hänt om man plockat in en kvinna i ketchupreklamen från Felix? En kvinna som inte fattar att ketchupflaskan ska stå med korken neråt och att etiketten faktiskt sitter på sin sätta plats?

Eller det kanske är så att kvinnorna är lite dummare än männen. Titta bara på Josef Frizel, karl’n med sin dotter i källaren, som fått emotta hur många beundrarbrev som helst från kvinnor nu när han sitter i finkan. Är inte det smått galet så säg?

Eller vad vet jag? Jag är ju kvinna, och i detta sammanhang har jag klara begränsningar…

Det jag i alla fall har lärt mig av dagen är helt klart att vi måste arbeta för att få kvinnliga attribut att bli positivt laddade. Och kanske bör jag ta mig i kragen och gå ner på stan och skandera min kollegas hänförande ord: HAN HAR SÅ JÄVLA MYCKET FITTA I ANSIKTET med stolthet! :D

måndag 9 juni 2008

Rock on, on the rocks!


Åter tillbaka till verkligheten och vad kan man säga? Festival är fest, och fortfarande är jag lite rusig…

Känslan man får är dock smått surrealistisk när man blickar ut över festivalområdet, ett stycke betesmark som under ett antal dagar får inhägna andra varelser än de vanliga kreaturen, närmare bestämt 35 000 individer (eller hur många det blev tillslut), och detta inklämt på en area av si så där en kvadratkilometer. Alltså, en mindre stad i storleksordning av metal-nördar, eller bör man säga hängivna musikkonsumenter av genren rockmusik, var alltså samlade på ett och samma ställe. Glada i hågen, och med en bestämt intention; få en upplevelse av att må bra tillsammans med likasinnade!

Otäckt universitetsskadad som jag är vandrar mina funderingar iväg till Aaron Antonovskys KASAM-begrepp.

Ja, vet… totalt fördärvat, jag håller helt och fullt med… men ändå… kan det ha med ruset att göra?

Hur som helst… KASAM, eller känslan av sammanhang, som det också benämns, är alltså Antonovskys svar på sin salutogena frågeställning. Det som gör människor friska, helt enkelt. Antonovsky delade upp begreppet i tre delar: begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet, som alla måste existera tillsammans.

Begriplighet: ”Handlar om i vilken utsträckning man upplever inre och yttre stimuli som förnuftsmässigt gripbara”. Här, på festivalen, är allt ordnat, man vet vad som gäller och när det gäller. Det finns till och med ett spelschema för de olika artisterna. Och visst är gemene metal-man och kvinna pålyssnade och vet vad de kan förvänta sig. Inget är slumpmässigt och oväntat. Man vet vad man får. Allt hänger naturligt samman, från individ till livsstil. Från mat till dryck.

Hanterbarhet: ”Handlar om i vilken grad man upplever att det står resurser till ens förfogande, med vilkas hjälp man kan möta de krav som ställs av de stimuli som man utsätts för.” Hur man hanterar det helt enkelt utifrån de förutsättningar och möjligheter som finns. Andan är vårdad, skötsam och tillåtande, och kanske är det även det som gör att festivalandet blir hanterbart.

Meningsfullhet: ”Är begreppets motivationskomponent, att vara delaktig som medverkande i de processer som skapar såväl ens öde som ens dagliga erfarenheter.” Och visst är det ändå så att de kollektiva primalskriken, och en näve i luften, gör att individerna känner sig som en del av den gemensamma världen som uppstår och existerar just då? Att det är meningsfullt att dra på sig den nitbeprydda jeansvästen och stämma upp i en gemensam ooooOOOOooooOOOOOooooo, ta en öl eller två (!) i det gröna (nu var det snarare gult på grund av vissa meteriologiska aspekter) med en broder eller syster i metal, eller traktera luft-instrument kompromisslöst. Att man känner att det är värt att satsa sitt engagemang i det som händer och bära sin band-T-shirt (Svölk exempelvis (ett skitbra norskt bearmetalband som man bara inte får gå miste om!)) med stolthet, och här är verkligen människor entusiastiska och stolta, jag lovar!

Jag vet inte om festival gör människor friskare fysiskt, mycket talar kanske för motsatsen, men mentalt, själsligt och andligt är det antagligen en bra medicin. För min del hoppas jag på att dosen kommer att räcka länge, men upplevelsen hade inte varit densamma om inte fröken Långstrumps grannar hade varit med. De gjorde min helg till en av de bästa på mycket länge. I love’em! Puss på er! :)

P. S. Jag fick hångla med Avantasia!
By night...

onsdag 4 juni 2008

Välkommen till Curling-gymnasiet!

Detta gymnasium är en skola i fräsch och ljus miljö med plats för obegränsat många elever. Skolan erbjuder specialutformad undervisning av lärare som ställer upp på dig dygnet runt. Under skoltid kan du även ta del av våra pedagogers överdrivna omsorg. Du får erfara hur de beskyddar dig och bäddar in dig i en bubbla av vadderad bomull. Curlingutbildningen är fördelad över tre år och finns för närvarande på flera orter.

I vårt utbildningskoncept ingår att vi som gymnasium tar allt ansvar för dig och din utbildning. Du kommer inte att behöva tävla och prestera och konkurrens är ett skällsord, anser vi.

Efter avslutad utbildning kommer du att ha svårigheter att hantera oförutsedda situationer på grund av detta klemande som du under dessa tre år gått igenom. Detta kan leda till en kris i nationell omfattning, där du med flera kommer att få besinningslösa skräckupplevelser över helt normala situationer.

Vi hälsar dig återigen välkommen till Curling-gymnasiet och hoppas på ett givande samarbete!

tisdag 3 juni 2008

I do!

En stor del av personalstyrkan på min arbetsplats hade i eftermiddags samlats i skolrestaurangen för diverse avtackningar med fika. Tårta serverades och kaffet flödade som brukligt är och kanske var det också därför som personalen egentligen hade hittat dit. Folk gör allt för lite gratis kaffe här, vill jag lova.

Avtackningar i all ära, men dagens var en stafett i pinsamheter. Kollegor som avböjt uppvaktning blev framdragna av sina rektorer för att hängas ut framför det övriga kollegiet med fint berömmande yttranden och anekdoter från arbetstagarens yrkesverksamma liv, men framför allt reagerade jag på de riktiga trotjänarna. De som för lång och trogen tjänst stolt emottog sina blomsterkvastar med stolthet i synen, och nog hade vissa varit trogna. Inte ett snedsteg i det heliga förbund som de verkat ha ingått med arbetsplatsen.

Tager du denna tjänst, att älska i nöd och lust tills pensionen skiljer er åt? I do! Jag ställs undrande inför människor som hyllas för att de arbetat på samma plats i över trettio år, och tänker bara: STACKARS SATAR! Hur kunde det gå så snett?

Två veckor till, sedan slutar jag mitt vikariat!

För fyra timmar sedan tog jag mitt sista glas vin på balkongen hemma hos en kollega, och just nu sitter jag och försöker pina i mig frukost i form av välling. Jag har nämligen jobbat på mina mål, ettan och trean för att vara exakt, och det som triggade igång hela tilltaget; en tillsvidaretjänst! Ja, det är sant. Min allra första riktiga tjänst någonsin. Och den är bara min! :)

söndag 1 juni 2008

JAG VILL TACKA BORGARNA...

...för att jag kan åka till Sweden Rock på torsdag utan att ta ledigt en extra dag. Visste att det var alla oss de tänkte på när de klubbade igenom beslutet om helgdag den 6:e juni! Inte för att vi ska gå på stan och vifta med en blågul flagga (eller vad man gör) för att Gustav Vasa valdes till kung 1523, eller för 1809 års regeringsform.
Utan någon större övertalning har jag också fått med mig syster yster på idén att åka till Sölvesborg/Noje på detta spektakel. Biljetterna är bokade och nu är det bara att förbereda en rejäl solbränna så att man inte förkolnar första dagen på plats.

Jag vet inte riktigt hur det kunde på bli på det här viset, jag som egentligen inte gillar highschool-filmer…

Jag har precis avslutat A walk to remember, en film som var fullstoppad med känslofullt drömmeri och dramatik och till det oerhört sötsliskig och överdrivet romaniskt på sina ställen. Men det är ju ändå det man vill åt på något oförklarligt sätt! Man är ju inte mer än människa och totalt hormonstyrd i vissa lägen...

Handlingen är enkel: Tuff highschool-kille och överpluggig highschool-tjej från till synes två helt skilda världar träffas. Tycke uppstår, och förvecklingar blir följden. As simple as that.

Jag är ingen filmvetare, men det känns ändå som om en bättre regissör hade kunnat förvandla detta briljanta manus till dess rättmätiga nivå. Karaktärerna var något ojämna, och det gör också att filmen stundtals tappade i trovärdighet, men jag blev trots detta fast och gripen, och tårarna rann, kan jag ärligt erkänna, hela slutet av filmen och genom hela eftertexterna.

Ännu ett plus är musiken som var fantastisk. Filmen är helt klart sevärd, trots att det är en highschool-film…