Dagen efter man arbetat natt brukar vara rätt seg och i dag var inget undantag. Som tidigare inlägg visar så sov jag fram till halv fyra ungefär och efter det så har jag faktiskt inte gjort så mycket. Ätit i och för sig samt kollat film. Självklart har jag inte rest mig så många meter från min säng förutom när nöden har kallat. Så jag fixade till en egen lite biosalong i min sovplats. Det visade sig att det var en bra idé en dag som denna. Så vad har jag avnjutit? Jo i film med passande tema… (och här kommer några kommentarer om den…)
Titel: The machinist
Det allra första jag reagerar över i filmen är miljöerna. En grå seg massa som omsluter allt och alla. Filmens huvudkaraktär Trevor Reznik, spelad av Christian Bale, är helt fantastisk i sin roll som paranoid grovis i en värld han inte kan få gripbar. Hans tristess, ångest och förvirring som han arbetat upp under ett år av sömnlöshet förstärks av miljöerna han vistas i och det övertygar mig. Den djupa depressionen eller melankolin är det som släpar historien framåt. Och det är det yttre som också är hans inre dilemma på något vis. Och jag dras med i dysterheten och hasar mig framåt på blödande knän. Det känns som en omöjlighet att inte göra det. Jag vill förstå, precis som Reznik försöker komma på vad som inte stämmer i hans värld.
Precis som miljöerna är deprimerande är även Reznik det. I en av de inledande scenerna kan man se hur han böjer sig över sitt handfat för att tvätta av sig en natt med sin återkommande glädjeflicka och synliggör hela kotpelaren. Varenda sena och åder gör sig synlig under ett tunt lager hud. Ljuset och sminkningen gör självklart sitt till, men framför allt är det Bales minimala kroppshydda jag som tittare reagerar över.
Redan från början förstår man att det inte är sömnlösheten som är Rezniks största problem och när det sedan dyker upp karaktärer som vi ganska omgående förstår inte existerar är detta bekräftat. Ledtrådarna till handlingen finns över allt och under berättelsens gång förstår man vad som är avgörande för storyn. Platsen (strax utanför flygplatsen med tornet i bakgrunden. Tiden (halv två). Trafiken (tung). Cigarettändaren. Gatlyktorna (som visar att det inte är ok att köra. Dessa är också ett av två objekt som har färg i filmen). Bilen (Det andra objektet som har färg i filmen). Alla post it-lappar (och symboliken och bildspråket i dessa och det är kanske också här som man för första gången anar berättelsens lösning eller motiv). Man förstår även att vissa karaktärer är viktiga så som mamman (Marie, som arbetar vid flygplatsen, som har flera funktioner i berättelsen) och så förstås pojken. Men inte minst Reznik själv. Och har man på något sätt, jag vet inte hur man skulle kunna det för det är väldigt tydligt med närbilder, färger och upprepningar, missat de viktiga delarna. Så får man faktiskt hela berättelsen berättad för sig igen i Route 666, en skräckåkattraktion som begagnas under Morsdag…
Min bedömning av filmen kommer att luta åt det högre stegen, men några maxnoteringar kommer det inte att bli. Filmens behållning är helt klart fotot, men jag tycker ändå att berättelsen bäddade för en bra avslutning. Dock segade det av något mot slutet.
Titel: The machinist
Det allra första jag reagerar över i filmen är miljöerna. En grå seg massa som omsluter allt och alla. Filmens huvudkaraktär Trevor Reznik, spelad av Christian Bale, är helt fantastisk i sin roll som paranoid grovis i en värld han inte kan få gripbar. Hans tristess, ångest och förvirring som han arbetat upp under ett år av sömnlöshet förstärks av miljöerna han vistas i och det övertygar mig. Den djupa depressionen eller melankolin är det som släpar historien framåt. Och det är det yttre som också är hans inre dilemma på något vis. Och jag dras med i dysterheten och hasar mig framåt på blödande knän. Det känns som en omöjlighet att inte göra det. Jag vill förstå, precis som Reznik försöker komma på vad som inte stämmer i hans värld.
Precis som miljöerna är deprimerande är även Reznik det. I en av de inledande scenerna kan man se hur han böjer sig över sitt handfat för att tvätta av sig en natt med sin återkommande glädjeflicka och synliggör hela kotpelaren. Varenda sena och åder gör sig synlig under ett tunt lager hud. Ljuset och sminkningen gör självklart sitt till, men framför allt är det Bales minimala kroppshydda jag som tittare reagerar över.
Redan från början förstår man att det inte är sömnlösheten som är Rezniks största problem och när det sedan dyker upp karaktärer som vi ganska omgående förstår inte existerar är detta bekräftat. Ledtrådarna till handlingen finns över allt och under berättelsens gång förstår man vad som är avgörande för storyn. Platsen (strax utanför flygplatsen med tornet i bakgrunden. Tiden (halv två). Trafiken (tung). Cigarettändaren. Gatlyktorna (som visar att det inte är ok att köra. Dessa är också ett av två objekt som har färg i filmen). Bilen (Det andra objektet som har färg i filmen). Alla post it-lappar (och symboliken och bildspråket i dessa och det är kanske också här som man för första gången anar berättelsens lösning eller motiv). Man förstår även att vissa karaktärer är viktiga så som mamman (Marie, som arbetar vid flygplatsen, som har flera funktioner i berättelsen) och så förstås pojken. Men inte minst Reznik själv. Och har man på något sätt, jag vet inte hur man skulle kunna det för det är väldigt tydligt med närbilder, färger och upprepningar, missat de viktiga delarna. Så får man faktiskt hela berättelsen berättad för sig igen i Route 666, en skräckåkattraktion som begagnas under Morsdag…
Min bedömning av filmen kommer att luta åt det högre stegen, men några maxnoteringar kommer det inte att bli. Filmens behållning är helt klart fotot, men jag tycker ändå att berättelsen bäddade för en bra avslutning. Dock segade det av något mot slutet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar