Jag har inte funderat så mycket över mitt förhållande till just Iron Maiden. Det har alltid varit så okomplicerat och anspråkslöst på något sätt, men jag vet att vissa ställer sig frågan om det enbart är patetiskt eller rent utav professionellt att ha hållit på lite mer än hela min totala livslängd med samma trakterande. Jag kan bara sälla mig till den sistnämnda skaran. Inget annat finns eller kommer att föreligga.
För att vara tydlig så bevittnade jag natten till i dag deras konsert i Stockholm. Och som du säkert också vet, om du läst tidigare inlägg, så hade jag ju tappat bort min julklapp som då bestod i biljetten dit och även lyckats ta ledigt fel dag… jaja, grejen är den att det löste sig, och jag är mer än nöjd med resultatet. Imponerad är väl kanske till och med ett bättre ord.
Det ska sägas att jag på intet sätt är ett superstort Maiden-fan, men jag fastnade ändå i musikföreningens grepp. Eller snarare låtarnas grepp. För de är starka. Sjukt orubbliga. Och även jag som är medioker konsument av Maiden kan gnola med i samtliga omkväden. Det borde tyda på något…
Lite av Iron Maidens signum är alla dessa tempobyten, och gissa om jag har en förkärlek till just tempobyten? Mmmm…Hm… som ett riktigt bra *PIIIP* (censur, det kan ju inte spåra ur helt i bloggen…) Eller det är klart det kan, den är ju min!!! Nu blir det klarspråk, så håll i dig: Alltså, tempobyten är som ett riktigt bra Intimt umgänge, sexuell förbindelse, parningsakt, älskog, sex, driftsliv, älska, samlag, nyp, mys, gök, ligg, skjut, nupp, gnugga kön (måste andas)… ett regelrätt knull helt enkelt! Så är det med tempoväxlingar… de leder alltid till något schyst! ;) Eller schysst och schysst… inte alltid till ett "Screeeeem for me Sweden!” men i alla fall. Ibland får man nog av för mycket fåfängligt mellansnack i dessa intima sammanhang. I natt var det på gränsen.
Så varför är jag så nöjd? 90 mil i en varm och trång bil för att stå på en gräsmatta och få ont i ryggen, skulle det verkligen vara något det? Jo, jag älskar att företa mig saker, och om dessa på något sätt kan inkludera musik och mat så kan det inte bli bättre. Jag brukar även tjata om sällskap, och även denna gång vill jag inte att de skulle ha varit några andra än de som var. Även det att bara stirra ut genom bilens fönster och se tallskogarna passera förbi gör mig nostalgisk om även lyrisk över hur underbart det är här uppe. Att sedan under ett helt dygn få umgås med dem man älskar (fast säger det alldeles för sällan) är en lyx jag är evigt tacksam över. Och sedan musiken, eller upplevelsen av den. Underbart. Hänförande. För det är ju så att jag är larvigt förälskad i Maidens backdrops, metalwailingar och plastiga Eddie-detaljer. Vet inte varför, men det funkar på mig. Ljudet kunde visserligen ha varit bättre, men showen var underhållande. Om jag dessutom måste drista mig till att tycka till om låtarna, vilket man borde i sådana här sammanhang, så måste jag nog hålla ”Aces high” och ”Rime of the ancient mariner”(måste bara pusha för Coleridge, han är fan bra!) högst. Och så har jag förstås en önskan: Jag vill ha en sådan där ”lunatic behind drums at home”. Skulle vara spännande på något sätt…
För att vara tydlig så bevittnade jag natten till i dag deras konsert i Stockholm. Och som du säkert också vet, om du läst tidigare inlägg, så hade jag ju tappat bort min julklapp som då bestod i biljetten dit och även lyckats ta ledigt fel dag… jaja, grejen är den att det löste sig, och jag är mer än nöjd med resultatet. Imponerad är väl kanske till och med ett bättre ord.
Det ska sägas att jag på intet sätt är ett superstort Maiden-fan, men jag fastnade ändå i musikföreningens grepp. Eller snarare låtarnas grepp. För de är starka. Sjukt orubbliga. Och även jag som är medioker konsument av Maiden kan gnola med i samtliga omkväden. Det borde tyda på något…
Lite av Iron Maidens signum är alla dessa tempobyten, och gissa om jag har en förkärlek till just tempobyten? Mmmm…Hm… som ett riktigt bra *PIIIP* (censur, det kan ju inte spåra ur helt i bloggen…) Eller det är klart det kan, den är ju min!!! Nu blir det klarspråk, så håll i dig: Alltså, tempobyten är som ett riktigt bra Intimt umgänge, sexuell förbindelse, parningsakt, älskog, sex, driftsliv, älska, samlag, nyp, mys, gök, ligg, skjut, nupp, gnugga kön (måste andas)… ett regelrätt knull helt enkelt! Så är det med tempoväxlingar… de leder alltid till något schyst! ;) Eller schysst och schysst… inte alltid till ett "Screeeeem for me Sweden!” men i alla fall. Ibland får man nog av för mycket fåfängligt mellansnack i dessa intima sammanhang. I natt var det på gränsen.
Så varför är jag så nöjd? 90 mil i en varm och trång bil för att stå på en gräsmatta och få ont i ryggen, skulle det verkligen vara något det? Jo, jag älskar att företa mig saker, och om dessa på något sätt kan inkludera musik och mat så kan det inte bli bättre. Jag brukar även tjata om sällskap, och även denna gång vill jag inte att de skulle ha varit några andra än de som var. Även det att bara stirra ut genom bilens fönster och se tallskogarna passera förbi gör mig nostalgisk om även lyrisk över hur underbart det är här uppe. Att sedan under ett helt dygn få umgås med dem man älskar (fast säger det alldeles för sällan) är en lyx jag är evigt tacksam över. Och sedan musiken, eller upplevelsen av den. Underbart. Hänförande. För det är ju så att jag är larvigt förälskad i Maidens backdrops, metalwailingar och plastiga Eddie-detaljer. Vet inte varför, men det funkar på mig. Ljudet kunde visserligen ha varit bättre, men showen var underhållande. Om jag dessutom måste drista mig till att tycka till om låtarna, vilket man borde i sådana här sammanhang, så måste jag nog hålla ”Aces high” och ”Rime of the ancient mariner”(måste bara pusha för Coleridge, han är fan bra!) högst. Och så har jag förstås en önskan: Jag vill ha en sådan där ”lunatic behind drums at home”. Skulle vara spännande på något sätt…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar