Albumet I am a bird now har stått i min skivhylla under något år nu, och jag inser först nu att jag aldrig riktigt har givit det en ärlig chans. Antony & the Johnsons - vilket sataniskt musikgeni!!! Denna absolut absurda figur berör på alla tänkbara sätt. Det går inte att komma undan. Det går inte heller att beskriva, det måste upplevas och kännas. Alla som känner mig vet att jag är svag, på gränsen till sjukligt svag, för stråkarrangemang, och Antony & the Johnsons är en lång stråkorgasm som man bara inte vill ska ta slut. "Guds svar till Job" som jag hört fenomenet beskrivas som. Jag kan bara hålla med. I dag, medan jag arbetat med det jag vanligtvis arbetar med, har jag lyssnat på det senaste albumet The crying light, och känslan infinner sig ögonblickligen. Fan va bra det är! :D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar