Jag fick frågan idag (Tack så mycket Nonis...) om jag ansåg att jag var romantisk, och jag svarade lättvindigt att "Ja jo... men det är jag väl ibland", men efter några frågor och diskusionen som följde insåg jag relativt snabbt att så inte är fallet. Jag är helt enkelt en hopplös oromantiker, och jag imponeras av folk som får klicheer att låta bra och som kan producera lyrik som får folks ögon att tåras av beundran. Jag vill också kunna! Så nu ska jag försöka odla den lite mer romantiska sidan hos mig, hur det nu ska gå till. Du kanske har förslag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar