Nu jävlar har det stakats. Det börjar så smått bli panik med skidmil fram till Vasaloppet, men nu när det äntligen kommit snö så måste man passa på. :) Bra spår och skitkul, verkligen. En annan sak som är riktigt rolig är att chefen hört av sig om vill att jag ska komma tillbaka och jobba trots att min ledighet inte gått ut. Jag vet inte hur jag ska ställa mig till det än, måste fundera ytterligare...

Det där med att människor hoppar av bussen... Jag vill i alla fall att en hade suttit kvar någon hållplats till. Nu blev det inte så.

Jag saknar dig. Dig. Dig. Och dig.

Girardo Dottori Crucifixion - en tavla från 1928 som jag i somras såg inne i Vatikanstaten rättare sagt i Peteskyrkan. Jag blev helt såld. Helt fantastisk. Det futuristiska. Färgerna. Mmmm... :)

Jag har bott i mitt nya hem i en och en halv vecka nu. Det är klart det är annorlunda mot hur det var förut. Den stora skillnaden är så klart att jag nu är helt ensam, vilket jag de senaste åren på alla sätt försökt att undvika då jag inte har klarat av mig själv särkilt bra på egen hand. Denna vecka har visat att jag tar större ansvar för mig själv nu och det känns faktiskt bra. Ensamhet för även med sin väldigt mycket tid och jag har haft många stunder att fundera över både det ena och det andra. Samtidigt som det kan vara plågsamt inser jag att det även kan vara kurativt. Det är viktigt att möta motstånd och det är med det man växer. Jag är medveten om att jag förlorat mycket, men jag är ödmjuk inför det och förstår även att andra dörrar öppnat sig. Jag vill kunna stå stark på egen hand och jag tror att jag kan vara på väg, om än med stapplande steg, åt det hållet. Jag vill hitta nya vänner som genuint vill vara en del av mitt liv. Jag vill kunna hitta sätt att hitta tillbaka till gamla vänner också eller se till att de hittar vägen fram till mig. Jag lämnar ensamheten, om än för några dagar, i morgon och hoppas på att få duschas med positivitet.

MITT SOMMARLOV

Det var min sista dag i skolan innan sommarlovet skulle ta sin början. Jag hade gått upp tidigt för att förbereda dagen som skulle komma. Min nya examensklänning som jag inhandlat med omsorg för några veckor sedan, var nystruken och utlagd över sängen. Sängöverkastet utgjorde ett spänt skal som kramade resormadrassen och sängkläderna som rymdes därunder, något militäriskt för en åskådare som inte var jag. Men det var inte bara sängen som var i ett fulländat skick, utan hela rummet andades perfektionism. Jag hade till och med minutiöst putsat det enda fönster som fanns i kammaren. Lukten av såpa var påtaglig, nästan frånstötande. Den här dagen var speciell.

Försiktigt för att inte tvingas skrynkla till min klänning tar jag tid på mig för att drapera min kropp med det skira tyget. De ljusa färgerna klär mig och för tankarna till ett långt och skönt sommarlov. En blomsterkvast och det hela skulle vara fullkomligt.

Jag smyger mig ut i den fuktiga sommarmorgonen och mina steg har en bestämd riktining. Jag vill se utsikten från klipporna som finns här i närheten, och det är också där de vackraste blomsterängarna breder ut sig. Jag har alltid fascinerats av växtrikets sprudlande liv och färgrikedom och de dofter örterna försiktigt ger ifrån sig när solen väcker dem till liv. Jag plockar varsamt av de blommor som kantar stigen jag går på, och för varje jag väljer växer fånget i min hand och färgerna bildar en underbar palett.

***

Egentligen visste jag nog att det skulle sluta på det här viset. Nu när jag tänker efter, så var det uppenbart. Jag har alltid känt till att det är lättare om man ser smällen komma. Man hinner förbereda en defensiv, sätta fart på fotarbetet och höja garden, annars kan det lätt sluta med en golvning, vilket det hade gjort för min del. När det gäller funderingar över livet och framtiden är det som med kärlek och förälskelse. Man kan bli träffad hårt och hänsynslöst, och det är också det då det känns som allra, allra mest.

Jag hade pratat om det, det hade jag verkligen gjort. Alla var så förstående, men det var ingen som hörde vad jag egentligen berättade. Jag tog emot slag efter slag, tills dess jag hade tagit räkning och brutits ner till bara mina minsta komponenter. Sedan hade jag ryckts upp och tvingat ihop mig själv med slägga bara för att åter bli överkörd av en gigantisk bulldozer på en hårt trafikerad väg. Det kanske är förväntningarna som spelar in. Kan det vara de som avgör garden? För jag trampar vatten eller är det kvicksand jag har runt mig och allt jag kan göra nu är att gråta i tystnad. Jag är sårad och skadad och jag vill bara ge upp. Själen är döende och jag vill bli fri, men ut ur fängelset kan bara min mörka antagonist släppa mig. Jag vill leva, men inte så här. För varje leende, tår och stund av glädje straffas jag hårt. Jag orkar inte säga emot eller ens reagera.

***

Stenarna är kalla under mina bara fotsulor och när jag tittar ner på dem ser jag att jag skurit sänder ena stortån, förmodligen mot en skarp sten på vägen hit upp. Jag står på kanten, lera har sipprat upp mellan mina tår och däri har vissnat gräs fastnat. Jag känner den förmultnade lukten som stiger, men det rör mig inte nämvärt. Framför mig breder det vackraste landskapet som tänkas kan ut sig. Jag andas in morgonen och sältan från havet och jag känner hur rätt det är att vara här.

För att samla mig, backar jag några steg. Med bestämdhet låter jag kroppen få göra det den länge velat göra. Två stora steg framåt, och det enda som jag har under mig är luftrummet.

Nu faller jag snabbare. Luften känns mjuk mot min hud. Den slår armarna om mig. Jag känner otrolig lycka och eufori innan benen krossas i min kropp mot klippornas vassa kanter, precis som buketten som jag för någon minut sedan plockat, pressas sönder av trycket från mina krampaktigt knutna händer. Jag kan se mitt innehåll färga stenarna och min examensklänning, tystnaden fyller stunden, men jag är inte rädd när synen sviker.

Det kan aldrig bli bättre än när larmet klingar av och lugnet råder. Det skulle aldrig mer bli sommarlov för min del...

Texten är skriven av undertecknad 2004-04-07

Medel: Jag vill att ovanstående text ska publiceras i en lärartidning som diskussionsunderlag

Målgrupp: Lärare som huvudgrupp, som i sin tur sprider texten vidare till föräldrar eller elever genom diskussion

Syfte: Mitt syfte är att belysa värdet av att vara observant, lyhörd och inte ställa orimliga krav. Att bli medveten om att sommarlovet inte alltid behöver vara en befrielse för samtliga elever, utan även kan vara väldigt ångestladdat för vissa.

Jag har inte varit ut på flera dagar. Bara legat i sängen och levt mitt liv härifrån. Jag gör det nu också då jag skriver detta. Tragiskt? Ja, kanske. Samtidigt är det skönt att bara få vara instängd i sin egen värld för ett slag. Så gott som ingen mänsklig kontakt, förutom den nattliga gästen och tecken över internet. Tecken som dessa som kanske fångas upp av någon, kanske ingen. Som sagt, jag funderar på att försvinna för ett tag. Jag har inget som binder mig till någon plats, inte heller till någon människa eller tid. De som en gång betydde mest ville inte ha mig i närheten, så varför inte se nya horisonter och hitta nya meningar? Jag borde i alla fall gå ut, men inte i kväll. Kanske inte i morgon heller.

Jag funderar på att se mig om i världen. Vill du följa med?

Jag tycker om att pyssla som du vet och nu har jag kommit på att jag ska bli världsbäst på stop motion-film. Jag har aldrig provat, men det borde inte dröja länge tills jag kommer att. :)

Ännu en nattlig gäst

... men denna gång var gästens syften annorlunda. Märkbart berusad ville gästen helt enkelt få mig naken för att tillfredsställa sina köttsliga behov. Jag avvärjd mig så gott det gick för att fortfarande ha honom på gott humör och samarbetsvillig. Han somnade på mitt vardagsrumsgolv och därifrån kunde jag sedan snacka hem honom. Hur påverkar jag människor egentligen? Vad sänder jag ut för signaler om han trodde detta var helt ok?

En nattlig gäst

Jag tycker om människor. Även om de sviker, baktalar eller är egocentriska är de intressanta. I natt hade jag besök av en intressant dito. På varsin sida i sängen låg vi och pratade om livets stora och små frågor och jag inser att jag saknat det. Det var länge sedan någon jag pratat med faktiskt går på djupet. Mycket handlar oftast om yta eller kanske är det oförmågan att verbalisera som gör att det inte går att föra samma samtal med andra. Jag hoppas att jag får fler nattliga besök av samma människa. Det berikade mitt liv, om bara för några timmar. :)

Jag ska ALDRIG...

Ja, visst har man sagt "Jag ska aldrig" och tänkt att det kommer att vara gällande för resten av ens liv och så visar det sig att man börja rucka på jag-ska-aldig-reglerna och så är man där igen, så jag kanske inte ska säga "aldrig" den här gången heller, men jag ska definitivt undvika nyss hända händelse. Jag har nämligen försökt handla på ICA Maxi en fredagskväll runt 16... Det var fan kaos. Det var så jobbigt att jag blev tvungen att gå till kattmatsavdelningen (för där är det aldrig några människor) och lugna ner mig för att jag inte skulle bryta ihop och börja gråta i affären. Jag gillar inte folk som rör sig hur som helst. Jag ska Aldrig handla på ICA Maxi samma tid.

Och så bara händer det! Jag har alltså bidragit med en "ikryssning". Ballt? Det var nog en win win, får jag lova att säga. :)

Jag har en frukostdejt. Jag har en frukostdejt!!! JAG HAR EN FRUKOSTDEJT!!! :) Oj, ska jag vara nervös?

Tystnad

Det är helt tyst i min lägenhet. Bara jag som andas. Drar mina fötter efter golvet som trampats av många före mig. Jag lever i tystnad. Ensam. Själv. Jag försöker trivas i mitt sällskap och hitta min kreativitet. Försöker att inte sky elden.

I närkontakt med mitt förflutna

Det är märkligt hur det kan vara det där. Helt plötsligt rasar det in inviter från kors och tvärs, öst och väst, norr och söder, uppan och neran... Middagar, fika, chips och öl. Och helt abrupt blir mitt förflutna så nära. Så direkt. Någon jag tyckt om (Jag förmodar att jag fortfarande tycker om väldigt mycket, fast jag försökt glömma med tiden. Det brukar vara bäst så.) och respekterat oerhört mycket och som jag inte pratat med på flera år, hör av sig och vill träffas, för personen tänkte på mig, just nu, på sin promenad genom en park där vi gått tillsammans för länge sedan. Hur det kan vara det där. Märkligt.

Ont i kroppen och ont i själen.

Idag börjar skidsäsongen

Idag börjar verkligen skidsäsongen på allvar. Det går inte att bara träna lite halvhjärtat om man med någon sorts komfort ska ta sig igenom Vasaloppet. Jag har ett program. Jag har en träningspartner. Jag har viljan (i alla fall idag). Idag börjar skidsäsongen på allvar. :)

Quick fix

Det är ingen idé att vi människor slaviskt försöker följa tio-punkt-självhjälps-listor för ett bättre liv, eller låta oss bli coachade av experter, operera om oss eller ta olika preparat. För det är nämligen så att det finns ingen quick fix för någonting. Sanning. Enda lösningen är att ha bra gener (vilket jag verkar ha utan att förhäva mig), att röra på dig (vilket jag ska göra inom vilken minut som helst), att äta och dricka måttligt (i går åt jag på tog för mycket godis och håller just nu på att tända av mitt sockerrus, men annars är jag faktiskt riktigt bra på att äta bra och sund mat och dricka alkohol gör jag väldigt måttligt), att se till att ha bra sociala relationer (just nu är jag i ett mellanläge, några vänner verkar vara på väg bort medan jag har några stabila vänner som jag vet inte kommer att svika eller vika sig i första taget och några bubblare på gång och jag känner att jag hör hemma på fler platser) och att skaffa ett meningsfullt jobb som vi trivs med (jag har har ett meningsfullt jobb men just nu gör jag annat som jag också trivs med). Så jag antar att den quick fix människor är ute efter egentligen handlar om ett träget arbete med relationer och kroppen - det fysiska, psykiska och sociala. Så... löpning var det ja! :)

Närvaro. Att vara här. NU. Jag upplever att många lever någon annanstans. Långt där borta där gripbarheten blir svår. Närvaro. Att vara uppmärksam. Se detaljer. Att inte döma. Jag arbetar dagligen med att vara mer medvetet närvarande. Förhålla mig till smärta. Förhålla mig till dig. Förhålla mig till mig. Förhålla mig till tid. Ta sig tid. Ta in och tycka om människor. Och trotsa. Allt. Att tycka om att vara här. NU.

Ingenting försvinner - allt finns kvar!

Energiprincipen. Energi kan inte förstöras eller nyskapas den kan bara omvandlas. Jag kommer alltså att orka, om vill. Jag tror ju, som sagt, att allt hänger på att man bestämmer sig. Jag har bestämt mig.

Ett uppvaknande

Jag vill inte bli så här. Jag vill tro folk om gott. Jag vill kunna lita på mina nästa. Jag vill fortsätta vara en godtrogen och naiv dåre som gör väl för mina medmänniskor, men kommer jag i fortsättningen att våga? Jag vill försöka arbeta emot desperationen som genomsyrar vår tid och egocentrismen i sin rena form. Jag vill kunna vakna upp och ge nya chanser. Men det är tyvärr när något händer som vi präglas av våra erfarenheter, ofta negativa dito. Det är då vi drar oss tillbaka från att vara blåögt berusade, och kanske med all rätt. Jag vill inte vakna upp och bli förminskad. Jag vill vakna upp och växa. Så vad säger du, ska vi hjälpas åt?

Helvetes! Inte bara en alldeles för jävla bra konsert. Karln är ju överjävligt snygg också. :)

Jag har stått en en decimeter från det som är mitt, men kunde inte nå det.

Ja, nej eller annat förslag?

I morgon ska jag upp med Veiron. Det kommer onekligen bli intressant. Jag håller tummarna för mig själv, för ingen annan kommer att göra det åt mig. Jag ska försöka vara bäst för mig själv.

Jag har inget hem. Eller snarare - jag är inte längre välkommen att bo där jag står på kontraktet. Ett regelrätt utkastande kan tyckas, eller hur man ska tolka det, det är fritt och det finns säkert fler sanningar. Så nu, kommer jag att tvingas bo i bilen, för jag har heller ingen lön så jag kan ta in på vandrarhem eller liknande och det verkar vara nästintill en omöjlighet att hitta lägenhet. Vad gjorde jag för fel, egentligen?

Hamnade precis i ett fjortispingpong. Intressant att följa någon som är så intrasslad i sina egna tolkningar av nyfikenhet att rundgång av ord bara blir tragiskt underhållande. Ändrar det faktum? No.

What are words...

...if you really don't mean them? Detta är redan bevingade ord av Chris Medina, men det är inte han jag vill prata om nu, inte heller vill jag fastna i en diskussion om en hjärnskadad partner eller liknande, nej jag vill stanna upp vid vad egentligen ord betyder och när man verkligen kan lita på någon. De senaste veckorna har gjort mig mycket tveksam och ledsen över mänskligheten över huvud taget och jag har bestämt mig för att aldrig mer lita på någon. När jag inte ens kan lita på mina bästa vänner, vem ska jag kunna lita på då? Sägs ord för att stilla ett gnagande samvete? Sägs ord, för att de förväntas sägas? Hur beständiga är ord? Tomma ljudvågor. Ljudvågor utan innehåll. I am in a liar's paradise. Jag vill ha det rena, samma och äkta. Allt annat kan vara. För vad är egentligen ord om vi inte menar det vi säger?

Vilket sammanhang tillhör jag?

Jag är sämst på att se film. Verkligen sämst och det blir bara värre och värre ju äldre jag blir. När jag var yngre frossade jag i skräck, spänning och splatter, oberörd av det jag idag finner ytterst obehagligt. Idag måste jag krypa ner bakom en kudde direkt det blir stämningsskapande stråkar... Jag är sämst på att se film. Idag hade jag verkligen laddat - poppat pop corn, gott att dricka och en dejt. Och hur gick det? Jag är sämst på att se film...

Stannar upp och funderar över...

...hur min själ egentligen mår. Tydligen ska en regelbunden inventering vara av godo, så om inte det som snurrar runt i mitt huvud hela tiden duger, ska jag nu göra en checklista utifrån materialtipset jag tidigare fått:

Du ser ner på och pratar mycket skit om andra

Förmodligen har alla jag umgås med dålig självkänsla om det ovan skrivna skulle vara ett av kriterierna, vilket låter osannolikt. Bland mina vänner är detta bland annat ett sätt att bedriva humor, sedan kan man ju fråga sig om det är rätt sätt att göra det. Kanske, kanske inte. Jag underhålls av det i alla fall. Jag har ofta åsikter om människor (speciellt om människor jag absolut inte skulle vilja vara). Den som inte har det tror jag ljuger. Människan vill bedöma. Sätta in i fack. Är det att ibland se ner på om jag hamnar i ett fack över? Förmodligen. Men om det handlar om högmod eller något slag av sjuk självhävdelse kan jag knappast räknas in här. Eller skulle jag kunna svara på det egentligen? Är jag så pass kunnig om mig själv och medicinskpsykologiska frågor att jag skulle kunna svara på om jag hade ett abnormalt självhävdelsebehov? Hm... Så behandlar jag mina medmänniskor med kärlek och respekt? Ja och nej. Jag månar mycket om de jag har närmast, andra blir gärna föremål för mitt ibland pockande skämtlynne och vem gillar inte att mäta sig?

Du gör saker (presterar) för att bevisa för andra att du kan istället för att göra det du vill

Behöver det att bevisa för andra att jag kan vara motsatsen till att göra det jag vill? Inte i min värld. Studera skulle kunna vara en sådan sak, precis som vardagliga aktiviteter som att laga mat jag aldrig gjort. Eller varför inte vara med i en tävling eller i ett lopp?

Eller har det snarare med förväntningar att göra? I så fall blir det en annan diskussion. Det skulle vara orimligt, i alla fall för mig, att inte utföra ett förväntat uppdrag. Jag har även svårt när rollerna är omvända - när jag förväntar mig att någon ska göra något. Jag tycker att det är arrogant och nonchalant!

Så vad vill jag säga med detta? Jo, att jag inte faller under denna rubrik heller. Jag gör saker jag vill för att jag vill men samtidigt gör jag saker andra förväntar sig att jag ska göra, men tycker inte det verkar vara en dålig grej eftersom jag förväntar mig samma sak tillbaks. Så om självkänslan räknas utifrån detta, har jag inga brister där.

Du går runt och känner dig som en bluff och tror att du snart kommer att bli avslöjad

Oj, och vad kan innebörden vara i detta påstående? Att känna sig som en bluff... Nej, jag har aldrig känt mig som en bluff. Jag har aldrig låtsats om att jag skulle vara någon annan eller att jag utgett mig för att kunna något jag inte kan. Eller så förstår jag bara inte vad detta påstående innebär.

Du jämför dig ständigt med andra och du är bra bara om ingen annan är bättre

Första påståendet som stämmer, till viss del. Jag är bra på en massa saker, men jag tycker att det är jobbigt när jag ser att andra är bättre, men bara när dessa personer är närvarande och bara om det gäller något jag anser är viktigt för mig. Så jämför jag mig ständigt med andra personer? Nej, jag gör inte det, men jag vill göra det jag företar mig så bra som möjligen går.

Du tycker att du är ful och tror att du vore lyckligare om du vore snyggare

Nej, jag trivs faktiskt med min kropp hur den ser och fungerar och jag är helt säker på att jag inte skulle vara lyckligare om jag hade ett annat utseende.

Så hur gick det här nu då?

Ja, jag antar att min själ mår bra utifrån dessa kriterier, men vad är det då som gör mig så fundersam...?

Bekräftelse, eller dö

Ett exempel som jag ofta hört på hur viktig bekräftelsen är för välbefinnandet är från en stam i Afrika där medlemmarna lät förskjuta sina dito om de begått grova brott. Ingen fick ha kontakt med personen, inte titta, inte prata, inget. Trots att personen fick bo kvar i byn fanns den inte. Det som hände var att dessa personer efter en tid avled eller blev väldigt sjuka, just av bristen på mänsklig kontakt. Och det är just detta som ofta får mig att andas mer forcerat. Jag vill finnas. Jag vill vara med. Bekräftelse är en mänsklig nödvändighet. Oumbärligt. Punkt.

Det handlar inte om att jag hela tiden vill bli bekräftad. Inte alls. Jag förstår förstås att det dessutom skulle vara en orimlighet och i längden vansinne, då orden och handlingarna urholkas och slits. Jag anser själv, men har självklart inga belägg för om det är sanning eller om mina försök ens går fram och gör skillnad, att jag är bra på att bekräfta andra i det de gör och vilka de är. "Det är viktigt att vårda nuet och visa kärlek till dem vi har omkring oss" - får ändå bli dagens utmaning. Jag ska göra det lite bättre. Men så var det det där med att bekräfta sig själv också. Våga ta plats och agera i egen sak. Att våga lita på sitt eget omdöme.

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå, fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad." Vidare fortsätter Söderberg i Doktor Glas: "Själen ryser för tomrummet..." och det är precis det. Det - att det är lättare att bekräfta sig själv som dålig och med brister än motsatsen. Det - att jag vill existera och visa att jag finns genom att alltid vilja bli lite bättre. Skulle det vara dåligt att då få bekräftelse?

Att vara jag

För länge sedan bestämde jag mig för att det bara var att bestämma sig om det var något jag ville ha gjort eller uppnå. Sedan dess har jag bestämt mig många gånger, nästan alltid med förväntat resultat. Men när det kommer till mig själv, hur det är att vara jag, har jag inte haft förmågan att göra det.

En i raden av alla saker jag bestämt mig för är att oftare säga JA. Sanning. Därför sitter jag just nu, snart mitt i natten, med ett bok från en av mina närmaste - ett tips, eller snarare en bedjan om att testa dess innehåll. Pärmarna fortfarande ihop.

Självförakt

Jag börjar det här inlägget med att radera de tre föregående. Jag hatar dem. Värdelösa. Precis som med allt annat jag lägger händerna vid. Det kan alltid bli bättre. Bättre. Jag ska bli bättre. Bättre på att vara människa.

I själva verket tycker jag att det här, att skriva och publicera mina tankar, är obehagligt, med stor rädsla över att få negativa kommentarer, att bli förklarad som dum i huvudet - en idiot. Men det får helt enkelt bli min utmaning, för annars kommer livet att rinna ifrån mig utan att jag får vara med. Inte nu, inte då, inte senare... aldrig vara med. Jag vill inte att andra ska tro att jag föraktar dem och att jag är missunnsam. Jag har hört det mer än sällan. Tänk om jag är det - missunnsam. Klart jag är. Sannolikt. Negativ. "Varför är du så negativ?"

Egentligen borde jag inte känna självförakt, egentligen borde jag inte ens ha rätten till en spillra av en tanke. Jag har det ju bra och blir ständigt påmind av min omgivning om det. "Du är bra, du är bra, du är bra, du har det ju så bra, du är ju så duktig, du är ju så rolig". Till slut blir det bara innehållslösa ord, när jag inte kan känna det själv i själ och hjärta. Går det att känna äkta självkänsla? Kan något gott komma ur min existens? Vari ligger mitt värde?

Bla... Bla... Bla... och där slutade jag lyssna... Zzzzz... zzzzz...

Jag har varit på blixtdejt!

Det är sant! Efter att ha varit ute med min ena sammanboende på en fika i de centrala delarna av min folkbokföringsstad kom jag hem till följande SMS (Jag hade nämligen inte mobilen med mig...): "... Ja kommer spendera tiden mellan klockan 16.10 och 16.50 i xxxxxx i väntan på nästa buss." Resten förstår du nog själv. :) Så jag stövlade ner till stationen och mycket riktigt så kliver en Hälsingegrabb i exil av bussen. Snabba ryck med fika och massa prat och tillbaka på nästa buss. Men shit va kul det var att träffa honom. Det var ju bara två år sedan sist. :)

Ok, så här ligger det till: Jag ska roasta min syster. Det kanske låter konstigt, men inget är egentligen särskilt underligt med det. Till söndag ska det vara klart. Brutalt, ärligt och med kärlek.

Då undrar du förstås varför jag ska göra det, kära läsare... ok, det är nämligen så här att i mitt hushåll har aktiviteten initierats och jag hänger förstås med på det som händer. Dagens utmaning, helt enkelt...

Jag borde skaffa fodervärd

Under ungefär en veckas tid har jag haft huvudvärk och idag tog jag tag i en del av problemet. Jag gick till massören på mitt jobb, som snabbt kunde konstatera att jag plågat kroppen under en längre tid. Hur stel som helst och låsningar överallt. Med ett försök till ungdomlighet utbrast han: "Har du tänkt att leva hårt, dö ung och bli ett vackert lik, eller?" Svaret på den frågan är väl knappast ja, men hur gör man då? För just nu funderar jag på om någon skulle kunna ta över min kropp. Jag behöver en fodervärd, helt enkelt.

Ok, jag kanske har varit avig mot facebook, och i många fall är, men det finns en sak som jag ändå gillar och det är när man får uppskattning för något man gjort. Må den vara falsk sådan eller ej, det känns i alla fall bra. :)