Förmodligen har jag den mest ointressanta bloggen i världen. Inte en j-el kommenterar den. Skulle i och för sig kunna vara en konsekvens av att ingen läser den, men det gör ju också att jag skulle kunna skriva vad som helst i den utan att någon reagerade. KUKEN!!!... Skulle bara kolla om du var med! Fast det man borde skriva för att någon ska läsa är väl snarare AFGANISTAN, BOMB, SPRÄNGA, så jag testar det…

Så där, nu borde ju FRA-folket kommentera i alla fall. Vore stännande att skapa dialog med dem...

Fram för matriarkatet!

Det verkar lösa sig det där med min lilla utflykt som inte blev av. Sällskapet kommer hem till mig i stället. Så vi ska leka i natt som ersättning. Annars har det blivit en hel del fikande på eftermiddagen måste jag erkänna. Mest te, men en del sötslisk har det väl också trillat ner. Men det viktigaste som hänt är kanske att jag och min partner in crime (du vet vem du är) har bildat en kvinnopakt! Så nu jävlar! Mohahahahaha…

Vad har jag gjort så här långt under min semestervecka?

Svar: Inte särskilt mycket faktiskt. Jag hade lovat mina föräldrar att bjussa på lunch, men lyckades försova mig så att det blev en nödlösning, inte direkt vad jag hade tänkt mig. Får väl försöka imponera en annan gång med mina kocktalanger. Och så långt har jag faktiskt hunnit i dag. Inte mer. Inte mindre. Detta gjorde också att min idé att åka till grannkommunen fallerade. Tanken var att hälsa på resesällskapet (se SRF-inlägg) men han börjar arbeta om typ en halvtimme, och att ta sig dit tar ca 40 så… ja… det får också bli en annan gång. Men jag har ju semester, så jag hinner, hoppas jag.

Jag ska ha en veckas semester denna sommar, och den veckan börjar i dag! Har du några bra semestertips, kära bloggläsare, så lämna dem gärna här!

Unfair in my favor

Från och med i går finns en ny man med behaglig röst och gitarr i mitt liv! Tom Levin + Cosmo = Sant. Ok då… jag delar gärna med mig, på alla sätt, om du är intresserad…

Postmannen

I dag hände något jättekonstigt när jag tog min runda i spåret. Jag hade inte sprungit långt förrän det mitt i spåret låg en man. Rakt över där jag skulle springa, med fötterna tvärs över vägen låg han. Ja, helt säkert. På bilvägen som vid det stället löpte ett stycke parallellt hade han parkerat sin stora långtradarpostbil. Han låg alltså mitt i spåret och solade, avklädd och allt. Först trodde jag att det var en olycka, någon som mådde dåligt, eller… ja något i den stilen. Men när jag löpte förbi honom så tittade han lite försiktigt på mig, som i undran vad jag gjorde där. Så jag bara sprang förbi. Fundersam.

Senare, efter det att jag sprungit min sträcka, duschat och bytt om, och pizzatarmen skrek efter belöning, så bestämde jag mig för att göra den till viljes. Efter ett samtal till syrran som samtyckte angående matvalet, så begav jag mig till närmsta pizzeria. Och där inne, sitter samma postman! Bilen, eller snarare lastbilen var parkerad utanför. Även här var han märkligt skum och plockade egen mat hos restaurangpersonalen som förmodligen undrade över vem han var och vad han höll på med. Jag lämnade stället snabbt efter jag fått det jag beställt, fortfarande fundersam över postmannen.

Hur blir det med mitt sällskap?

Jag har en fundering! Det är nämligen så här att Iron Maiden-biljetten som jag tappade bort fick jag i julklapp av min syster. Rätt länge sedan nu, men i alla fall. Grejen var den att det inte bara var biljetten i presenten, utanför den så ingick även ”sällskap”. Lite lagom hemlig så där var syrran när hon presenterade den delen av presenten…hm…säkert någon baktanke…vad vet jag. Men nu undrar ju jag om ”sällskapet” har försvunnit med att jag tappade bort biljetten, eller om jag kan kräva den delen nu när jag har skaffat ny. Måste fråga helt enkelt. Och vad kan jag i så fall förvänta mig av ett sådant sällskap?

Då var spåret brukat åter igen. Denna gång gick det också rätt så bra. Jag har till och med börjat snegla på ett lite längre. Men som sagt, bara sneglat… Måste nog nöta detta ett tag till innan jag är redo. Fortfarande ingen abstinens…hm…

... och nu har jag bokat en ny biljett! :)

JAAAAAAAAAA!!! Jag fick ledigt! :)

Nu är det bara en biljett som fattas.

Livet – en parodi

Jag har tappat bort min Iron Maiden-biljett samt tagit ledigt fel dag!!! Vad är det som händer? Ska jag tänka att det nog inte är meningen att jag ska åka, eller vad? Eller är jag bara så totalt klantig att jag fan får skylla mig själv? Eller förhåller det sig så att jag är otränad i ordning och reda? Vill nog helst tro att det är det sistnämnda i alla fall, för då kan jag göra något åt saken… åtminstone till kommande gånger.

Eller (fjärde gången jag skriver ordet) så försöker jag göra det bästa av situationen! Jag brukar ju jämt säga att jag lever lyxliv, kanske inte hela sanningen men i alla fall, så pengar till en ny biljett har jag i och för sig. Men sedan var det det där med ledigheten…

Jag ringer till jobbet direkt!!!

De skulle höra av sig.

Då är det väl bara att vänta antar jag.

Återkommer.

Ny dag, nya friska tag…

Träningen har faktiskt gått riktigt bra sedan sist. Banprofilen har blivit något flackare och mitt pustande och frustande inte är inte heller lika älglikt. Jag har fortfarande inte blivit fanatisk och fått abstinens på något sätt, men jobbar på för att nå dit. Som sagt, det är förmodligen det bästa som skulle kunna hända för att jag ska få den träning min kropp behöver. Jag har varit duktig med gottegrejerna också. Tjoho! :D

För första gången på väldigt länge har jag haft semester, visserligen bara i två dagar men det kommer nog fler. Jag har verkligen inte gjort något som har med arbete att göra och bara ägnat tiden åt mig själv. Jag har inte ens bloggat, som du kanske märkt. Men nu är jag igång igen.

Röven är så satans tung!

Kondition är verkligen en färskvara. Förra veckans slaskätande och stillasittande har verkligen gjort sitt till eller snarare ifrån, och jag tror aldrig att jag känt att motionsspåret varit så kuperat som i dag. Det måste bli en ändring på detta, och enda sättet för mig är att bli smått fanatisk över det. Se till att jag får otäckt mycket abstinens efter motion. Så jag får nog börja med en plågsam inledning, är jag rädd, för att detta ska bli så tillfredställande som det möjligen går.

Leve FRAmtiden!

Demokratin är död. Leve FRAmtiden! Ska man boka tid för chipinplantat direkt eller kommer en kallelse tro?

Jag vill bara passa på att säga Grattis till alla moderater, centerpartister och folkpartister! Nu har ni sannerligen lyckats visa vad ni står för och det är ju bra för alla de som inte fattat det innan. Nä, släpp en atombomb över riksdagshuset och förverkliga deras rädslor.

Få se nu hur lång tid det tar innan antiterroristkillarna kommer och griper mig…

(Borde kanske ha krypterat inlägget.)

Jag har fittskinn i nävarna!

Då var man på plats. Jag vet inte om det hänt så mycket till förvandling fysiskt på vägen hit, men mentalt har det vuxit ut både knätofsar och polkafrisyr. Det är emellertid inte bara det som vuxit ut. Jag har även skaffat mig latmansblåsor! Japp, jag har fittskinn i nävarna. Alla icke aktiva lantisar har närmare bestämt det.

Det var nämligen så här att det behövdes någon till att fälla och kvista träd här hemma och jag förstod att det var dags att direkt dra sitt strå till den hushållsliga stacken. Och påhejad av min moder som deklarerade att det faktiskt är ”skönt med lite riktigt arbete” så gick det bara inte att säga ifrån. Jag tycker visserligen att det är rätt trevligt att kvista träd, men jag håller definitivt inte med om att detta skulle vara mer ”på riktigt” än mitt vanliga arbete, snarare tvärt om, men den argumentationen tänker jag i skrivande stund bespara dig, bäste bloggläsare. Hur som helst, träden är nu i alla fall besegrade och avklädda, och jag har tre vätskefyllda tingestar i nävarna som jag förmodligen får leva med några dagar framöver. Men det gör inte så mycket, för jag har fått ett riktigt bra träningspass, och en bra uppstart till min Vasaloppsträning! Ja, du läste rätt, nu är det ute i offentligheten… Jag ska åka Vasaloppet! Kan det bli mer knätofs över den? Skulle inte kunna tro det.

Från och med i dag börjar mitt Dala-liv. Ska bara styra genom skogen några timmar och vänta på förvandlingen, sedan så…

Och så var det det där med fegheten…

Två ord. Står stolt och ser.
Två ord. Mig aldrig ger.
Jag är min fiende.

Två ord. För det med sig.
Två ord. Aldrig det kan se.
Att räcka men aldrig nå.

Jag har sommarlov!

Jag har sommarlov! Helt otroligt! Jag har fixat hela två terminer och när jag nu har gått från skolan för sista dagen denna termin så har jag dessutom ett bevis med mig som säger att kommunen vill ha mig där tills vidare… och jag har förstått att det inte anställs så många just nu, så… ja…tjoho.

Men det som är mest fantastiskt är att jag avlutat hela läsåret med ett helt fenomenalt födelsedagskalas. Nej det var inte jag som var födelsedagsbarnet, men det kunde det nästan ha varit, för även om jag inte är så pratsam och lägger mig i så kände jag för några timmar sedan att jag fick finnas i ett sammanhang som jag gillade och uppskattade. Ett sammanhang med helt otroliga människor som uppmuntrar och inspirerar.

Jag känner så mycket för dem men det är svårt att ge tillbaka, kan jag tycka, men jag får arbeta med det. Hela den här veckan har annars känts som i ett totalt flow, och kanske är detta en del i det totala. Eller är det något som hänger kvar sedan förra helgen? Jag är i alla fall tacksam. Och maten var fenomenal! Nu kan jag dra på vidare sommaräventyr med ett skönt avslut i bakfickan.

Jag vill bara skicka ut lite extra kärlek till världen i dag! :)

Ur "Fauna utan flora!"

Homosapiens BF-pedagogicus är ett flocklevande djur som ofta syns till vid något för tidiga fikatillfällen på onsdagseftermiddagar. Ibland ses de även i par överdrivet kelandes med yngre individer från närbesläktade raser.

Arten karaktäriseras av att det inte finns några hanar. Honorna känns dock igen på sitt falsettliknande läte och uppspelta parningsbeteende. Fjäderdräkten under sommartid är oftast kulört. Arten är en samlare och ordnar saker i pärmar i sitt rede, vid förflyttningar eller vandringar utanför boet, kan vagn ibland ses.

Kroppen är oftast symmetriskt byggd, kan emellertid vara lite rundare kring själva basen, men saknar likväl ryggrad och består mest av mjuk vävnad. Utbredningen är begränsad till två korridorer men antalet djur har ökat markant under senare tid vilket har lett till smittspridning inom arten och en het diskussion har förts om att möjligen börja skjuta delar av populationen.

Han har så jävla mycket fitta i ansiktet!

Jag måste ha levt i en totalt skyddad värld. För mig är inte alla män potentiella våldtäktsmän, förtryckare och våldsverkare. Och det känns som att jag är gammal nog, eller kunnig nog, att inte gripas av varken kåtslag eller moralpanik när nakna kroppar visas upp i olika sammanhang.

Så vad hände? Jo, eftersom eleverna har tagit sommarlov och vi i personalen fördriver tid så gott det går tills vi om en vecka också får lämna bygget, så var det på dagens agenda uppsatt en föreläsning som skulle röra jämställdhet. Jämställdhet anser jag är jätteviktigt att arbeta med och såg faktiskt fram emot att kunna ta del av uppslag och verktyg för att kunna arbeta med frågor kring detta med eleverna, men vad händer? Under en hel arbetsdag har jag lyssnat på en kvinna i just TOTAL moralpanik!

Direkt antog hon något typ av offerperspektiv på allt som nämndes och glömde bort att det faktiskt finns män som klart bryr sig här i världen. Män som inte slår sina fruar, män som inte stödjer den tyska hårdporrsindustrin eller män som har lika löner som andra kollegor med samma arbeten, och att man som människa faktiskt har val i livet så som att titta bort om det blir jobbigt och stötande, eller göra något åt saken. Att påklädda måste stå ut med nakna kanske inte är en så stor grej, kanske samma som att nakna måste stå ut med påklädda?

Jag anser inte att det går att bestämma hur, i vilken grad eller om kvinnorna är underställda männen eller inte, jag anser att detta är en tolkningsfråga utifrån vår samhällskultur, och det är den som påverkar vilket perspektiv vi antar i våra olika tolkningar.

Hur som helst, dagens diskussion bestod i att kvinnor förnedras, punkt slut! Men allvarligt… kolla på svensk TV-reklam. Vilken roll har mannen? Jo, han är den korkade och dumma som inte klarar av saker och ting. Är inte det förnedrade? Vad hade hänt om man plockat in en kvinna i ketchupreklamen från Felix? En kvinna som inte fattar att ketchupflaskan ska stå med korken neråt och att etiketten faktiskt sitter på sin sätta plats?

Eller det kanske är så att kvinnorna är lite dummare än männen. Titta bara på Josef Frizel, karl’n med sin dotter i källaren, som fått emotta hur många beundrarbrev som helst från kvinnor nu när han sitter i finkan. Är inte det smått galet så säg?

Eller vad vet jag? Jag är ju kvinna, och i detta sammanhang har jag klara begränsningar…

Det jag i alla fall har lärt mig av dagen är helt klart att vi måste arbeta för att få kvinnliga attribut att bli positivt laddade. Och kanske bör jag ta mig i kragen och gå ner på stan och skandera min kollegas hänförande ord: HAN HAR SÅ JÄVLA MYCKET FITTA I ANSIKTET med stolthet! :D

Rock on, on the rocks!

Åter tillbaka till verkligheten och vad kan man säga? Festival är fest, och fortfarande är jag lite rusig…

Känslan man får är dock smått surrealistisk när man blickar ut över festivalområdet, ett stycke betesmark som under ett antal dagar får inhägna andra varelser än de vanliga kreaturen, närmare bestämt 35 000 individer (eller hur många det blev tillslut), och detta inklämt på en area av si så där en kvadratkilometer. Alltså, en mindre stad i storleksordning av metal-nördar, eller bör man säga hängivna musikkonsumenter av genren rockmusik, var alltså samlade på ett och samma ställe. Glada i hågen, och med en bestämt intention; få en upplevelse av att må bra tillsammans med likasinnade!

Otäckt universitetsskadad som jag är vandrar mina funderingar iväg till Aaron Antonovskys KASAM-begrepp.

Ja, vet… totalt fördärvat, jag håller helt och fullt med… men ändå… kan det ha med ruset att göra?

Hur som helst… KASAM, eller känslan av sammanhang, som det också benämns, är alltså Antonovskys svar på sin salutogena frågeställning. Det som gör människor friska, helt enkelt. Antonovsky delade upp begreppet i tre delar: begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet, som alla måste existera tillsammans.

Begriplighet: ”Handlar om i vilken utsträckning man upplever inre och yttre stimuli som förnuftsmässigt gripbara”. Här, på festivalen, är allt ordnat, man vet vad som gäller och när det gäller. Det finns till och med ett spelschema för de olika artisterna. Och visst är gemene metal-man och kvinna pålyssnade och vet vad de kan förvänta sig. Inget är slumpmässigt och oväntat. Man vet vad man får. Allt hänger naturligt samman, från individ till livsstil. Från mat till dryck.

Hanterbarhet: ”Handlar om i vilken grad man upplever att det står resurser till ens förfogande, med vilkas hjälp man kan möta de krav som ställs av de stimuli som man utsätts för.” Hur man hanterar det helt enkelt utifrån de förutsättningar och möjligheter som finns. Andan är vårdad, skötsam och tillåtande, och kanske är det även det som gör att festivalandet blir hanterbart.

Meningsfullhet: ”Är begreppets motivationskomponent, att vara delaktig som medverkande i de processer som skapar såväl ens öde som ens dagliga erfarenheter.” Och visst är det ändå så att de kollektiva primalskriken, och en näve i luften, gör att individerna känner sig som en del av den gemensamma världen som uppstår och existerar just då? Att det är meningsfullt att dra på sig den nitbeprydda jeansvästen och stämma upp i en gemensam ooooOOOOooooOOOOOooooo, ta en öl eller två (!) i det gröna (nu var det snarare gult på grund av vissa meteriologiska aspekter) med en broder eller syster i metal, eller traktera luft-instrument kompromisslöst. Att man känner att det är värt att satsa sitt engagemang i det som händer och bära sin band-T-shirt (Svölk exempelvis (ett skitbra norskt bearmetalband som man bara inte får gå miste om!)) med stolthet, och här är verkligen människor entusiastiska och stolta, jag lovar!

Jag vet inte om festival gör människor friskare fysiskt, mycket talar kanske för motsatsen, men mentalt, själsligt och andligt är det antagligen en bra medicin. För min del hoppas jag på att dosen kommer att räcka länge, men upplevelsen hade inte varit densamma om inte fröken Långstrumps grannar hade varit med. De gjorde min helg till en av de bästa på mycket länge. I love’em! Puss på er! :)

P. S. Jag fick hångla med Avantasia!

By night...

Välkommen till Curling-gymnasiet!

Detta gymnasium är en skola i fräsch och ljus miljö med plats för obegränsat många elever. Skolan erbjuder specialutformad undervisning av lärare som ställer upp på dig dygnet runt. Under skoltid kan du även ta del av våra pedagogers överdrivna omsorg. Du får erfara hur de beskyddar dig och bäddar in dig i en bubbla av vadderad bomull. Curlingutbildningen är fördelad över tre år och finns för närvarande på flera orter.

I vårt utbildningskoncept ingår att vi som gymnasium tar allt ansvar för dig och din utbildning. Du kommer inte att behöva tävla och prestera och konkurrens är ett skällsord, anser vi.

Efter avslutad utbildning kommer du att ha svårigheter att hantera oförutsedda situationer på grund av detta klemande som du under dessa tre år gått igenom. Detta kan leda till en kris i nationell omfattning, där du med flera kommer att få besinningslösa skräckupplevelser över helt normala situationer.

Vi hälsar dig återigen välkommen till Curling-gymnasiet och hoppas på ett givande samarbete!

I do!

En stor del av personalstyrkan på min arbetsplats hade i eftermiddags samlats i skolrestaurangen för diverse avtackningar med fika. Tårta serverades och kaffet flödade som brukligt är och kanske var det också därför som personalen egentligen hade hittat dit. Folk gör allt för lite gratis kaffe här, vill jag lova.

Avtackningar i all ära, men dagens var en stafett i pinsamheter. Kollegor som avböjt uppvaktning blev framdragna av sina rektorer för att hängas ut framför det övriga kollegiet med fint berömmande yttranden och anekdoter från arbetstagarens yrkesverksamma liv, men framför allt reagerade jag på de riktiga trotjänarna. De som för lång och trogen tjänst stolt emottog sina blomsterkvastar med stolthet i synen, och nog hade vissa varit trogna. Inte ett snedsteg i det heliga förbund som de verkat ha ingått med arbetsplatsen.

Tager du denna tjänst, att älska i nöd och lust tills pensionen skiljer er åt? I do! Jag ställs undrande inför människor som hyllas för att de arbetat på samma plats i över trettio år, och tänker bara: STACKARS SATAR! Hur kunde det gå så snett?

Två veckor till, sedan slutar jag mitt vikariat!

För fyra timmar sedan tog jag mitt sista glas vin på balkongen hemma hos en kollega, och just nu sitter jag och försöker pina i mig frukost i form av välling. Jag har nämligen jobbat på mina mål, ettan och trean för att vara exakt, och det som triggade igång hela tilltaget; en tillsvidaretjänst! Ja, det är sant. Min allra första riktiga tjänst någonsin. Och den är bara min! :)

JAG VILL TACKA BORGARNA...

...för att jag kan åka till Sweden Rock på torsdag utan att ta ledigt en extra dag. Visste att det var alla oss de tänkte på när de klubbade igenom beslutet om helgdag den 6:e juni! Inte för att vi ska gå på stan och vifta med en blågul flagga (eller vad man gör) för att Gustav Vasa valdes till kung 1523, eller för 1809 års regeringsform.

Utan någon större övertalning har jag också fått med mig syster yster på idén att åka till Sölvesborg/Noje på detta spektakel. Biljetterna är bokade och nu är det bara att förbereda en rejäl solbränna så att man inte förkolnar första dagen på plats.

Jag vet inte riktigt hur det kunde på bli på det här viset, jag som egentligen inte gillar highschool-filmer…

Jag har precis avslutat A walk to remember, en film som var fullstoppad med känslofullt drömmeri och dramatik och till det oerhört sötsliskig och överdrivet romaniskt på sina ställen. Men det är ju ändå det man vill åt på något oförklarligt sätt! Man är ju inte mer än människa och totalt hormonstyrd i vissa lägen...

Handlingen är enkel: Tuff highschool-kille och överpluggig highschool-tjej från till synes två helt skilda världar träffas. Tycke uppstår, och förvecklingar blir följden. As simple as that.

Jag är ingen filmvetare, men det känns ändå som om en bättre regissör hade kunnat förvandla detta briljanta manus till dess rättmätiga nivå. Karaktärerna var något ojämna, och det gör också att filmen stundtals tappade i trovärdighet, men jag blev trots detta fast och gripen, och tårarna rann, kan jag ärligt erkänna, hela slutet av filmen och genom hela eftertexterna.

Ännu ett plus är musiken som var fantastisk. Filmen är helt klart sevärd, trots att det är en highschool-film…