På något sätt har jag alltid trott att det ska gå att resonera med vuxna utbildade människor som tillsynes inte har några mentala handikapp eller liknande hinder för en sådan verksamhet, men jag blir mer och mer övertygad om att den möjligheten är bortom allt rimligt förnuft och sans. Hur svårt kan det vara att ens försöka? Rubberface är på andra sidan allt hopp. Det är bara att inse att åtgärdsprogram är slöseri med tid och resurser i detta fall. Nej, det här med att packa sardiner på västkusten, som en av mina kollegor brukar åberopa som lämpliga sysslor för släktet, kanske skulle kunna vara en lyckad aktivitet för nämnt objekt. Jag är utan att lägga alltför mycket tanketid på frågan övertygad om mitt svar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar