Manlig gemenskap

På något sätt får fotboll känslorna att svalla hos vissa män. Två av dessa män sitter just nu i soffan i vårt vardagsrum fullt upptagna med att spela FIFA av senaste snitt på vårt XBOX. Fotboll verkar i alla fall göra dessa två män helt förbytta och verklighetsfrånvända. Även om TV-spelandet kanske är ett andrahandsval och att de hellre hade setat på en läktarplats på en stor arena någonstans i världen, så är det ändå samma entusiasm de visar. Fotbollströjan är på och högljudda läten sprider sig i lägenheten uppblandat med könsord (mest sammansättningar med fitta) och ännu mer entusiasm. Ett frosseri i känsloyttringar. För mig som ointresserad av fotboll, fotboll på alla sätt faktiskt, är det svårt att komma undan. Det fyller liksom hela lägenheten. Ett rus - en passion. Det verkar inte som om det går att förklara på något annat sätt. Det är så här de umgås och båda verkar fullkomligt nöjda med det. Det hör till saken att de inte har träffat varandra på flera månader och nu har de umgåtts en hel dag utan att på något sätt samtalat med varandra. I morse spelade de en latjofotbollsturnering IRL och nu på TVn. För det verkar som om det är så här man gör som man. Otvunget och manligt. Och gärna via en oerhört manlig arena, idrottens eller för att vara exakt - fotbollens. I denna sfär av tävling, konkurrens, styrkeprövningar och hierarki föds, bevaras och ritualiseras den maliga gemenskapen. Tänk att vi, kvinnor och män, kan vara så olika varandra när det kommer till att umgås...