I hear the ticking of the clock, I'm lying here the rooms pitch dark...

Jag tror att min existens helt plötsligt kantas av ett ledmotiv av hångelmusik. Jag kan inte låta bli att nynna på, och ibland sjunga alldeles för generande högt, klassiska ballader som Child in time med Deep Purple, I remember you med Skid Row, High Enough med Damn Yankees, Can’t fight this feeling med REO Speedwagon, Alone med Heart samt allt från Return så klart (och jag skulle kunna beta av hela genren in i oändlighetens oändlighet… men det orkar varken du eller jag), som i min frekvens, ton, klang, ljud och färgnyans inte låter så tillfredställande som jag känner mig när jag försöker utstöta dessa läten. Men det är inte bara det att jag helt plötsligt fallit in i detta, nej… det verkar som om låtarna attackerar mig överallt ifrån. I bilen, på gymmet, från folk, och jag tror till och med att skivorna sätter i sig själv i spelaren hemma här. Kanske lever de ett eget liv för tillfället? Eller så har jag på något sätt fått in just balladfrekvensen… hm. Trevligt är det i alla fall. Mycket.