Pedometer - va fan?

På många sätt var första dagen på jobbet ett misslyckande. Inte från min sida, utan det var snarare innehållet som skolan presenterade. Allvarligt, hur ointressant kan ett sommarlovsminel vara? Så totalt. Tur att jag hittade ett bekant ansikte i vimlet som var lika ointresserad av tillställningen som jag var. En kaffe på hennes rum gjorde morgonen dräglig. Men sedan följde misären… Presentationer och Hej-och-välkomna-tillbaka-till-jobbet-tugget, som direkt utan minsta lilla bensträckare följdes detta av en kvinna som mer ägnade sig åt ett OH-maraton än fokuserade på sin uppgift att förmedla Fysisk aktivitet på recept. Vi i publiken fick till och med utdelat ett av hennes många papper. Ett som var så enkelt att vem som hels skulle ha kunnat memorera innehållet. Hm... Efter detta ansåg skolan att det var lämpligt att dela ut en liten gåva till oss i församlingen i form av en stegräknare, eller pedometer, som det också så fint heter. Det drar mina tankar snarare åt ett helt annat håll än det faktiska användningsområdet. Men men… Rent spontant anser jag att det är aningens löjligt att jag ska behöva gå runt med något sådant. Jag vet att jag går mycket i alla fall. Men det ska tydligen bli någon tävling av detta också, vilket jag är lite rädd för. Jag har svårt att inte ge allt i en sådan tävling, och kommer förmodligen gå dygnet runt om jag blir engagerad. Och även om jag tycker räknaren, som jag sa, är larvig så har jag i skrivande stund, trots det, jackat på den på mina trosor. Ingen fager syn, då det är det enda jag för tillfället har på mig. Dagen avslutades med ännu en föreläsning. Denna gång från Urkund. Och då kunde inte ens alla våra rektorer vara vakna. Behöver jag säga mer?