"Jag ska berätta om en väldigt speciell sommardag för ungefär tjugosex år sedan. Tänk er själva… Solen står högt på himmelen, inte ett moln, gräset är saftigt grönt och en liten förväntansfull krabat sitter för första gången upp på sin röda Skeppshult. Got the picture?
Bakom ekipaget står pappa, kanske ännu mer förväntansfull med sin oerhört finurliga uppfinning, nämligen en piasavakvast inkilad i pakethållaren. Hur han tänkte där vet jag inte riktigt, och har väl egentligen inte direkt frågat heller. Och så tar färden sin början. Och det är fan inte enkelt att koordinera både fötter och händer och samtidigt hålla koll på att pappa håller i cykeln. Och mamma vinkar och vill ta kort, och snart är det saft och bullar, och är hon inte lite tagen av stundens allvar i alla fall och syrran vill ju också cykla och grannarnas ungar vill leka.
Men jag håller krampaktigt i styret med vitnande knogar och banar min väg fram över gräsmattan och ut på vägen som leder vidare mellan husen i kvarteret… och tittar bakåt… och pappa är inte där och jag faller pladask. Skrapade knän… tår i ögat… ja…och jag har säkert träskor på mig också…
Senare har jag förstått att det var just den här turen som gjorde att min värld blev mycket större. Från att ha sett mitt eget hus och vår egen potatisåker kunde jag nu se grannens hus och deras potatisåker, och hans grannes hus och potatisåker osv… Och tillslut kunde jag till och med cykla ner på byn och vara ute hela nätterna och mamma var inte längre lika rörd över att min värld hade vuxit och blivit stor… men det var jag! :)"
Bakom ekipaget står pappa, kanske ännu mer förväntansfull med sin oerhört finurliga uppfinning, nämligen en piasavakvast inkilad i pakethållaren. Hur han tänkte där vet jag inte riktigt, och har väl egentligen inte direkt frågat heller. Och så tar färden sin början. Och det är fan inte enkelt att koordinera både fötter och händer och samtidigt hålla koll på att pappa håller i cykeln. Och mamma vinkar och vill ta kort, och snart är det saft och bullar, och är hon inte lite tagen av stundens allvar i alla fall och syrran vill ju också cykla och grannarnas ungar vill leka.
Men jag håller krampaktigt i styret med vitnande knogar och banar min väg fram över gräsmattan och ut på vägen som leder vidare mellan husen i kvarteret… och tittar bakåt… och pappa är inte där och jag faller pladask. Skrapade knän… tår i ögat… ja…och jag har säkert träskor på mig också…
Senare har jag förstått att det var just den här turen som gjorde att min värld blev mycket större. Från att ha sett mitt eget hus och vår egen potatisåker kunde jag nu se grannens hus och deras potatisåker, och hans grannes hus och potatisåker osv… Och tillslut kunde jag till och med cykla ner på byn och vara ute hela nätterna och mamma var inte längre lika rörd över att min värld hade vuxit och blivit stor… men det var jag! :)"
1 kommentar:
hihi, så sött! :)
Skicka en kommentar